Skräck och sånt

  Hafsa bint al-Hajj al-Rukuniyya Hafsa bint al-Hajj al-Rukuniyya (cirka 1135-1190/1191) var en av det muslimska Spaniens mest berömda kvinnliga poeter. Hon var berber och bodde i Granada. Vid den tid då almohaderna kom till makten (1154), inledde hon ett förhållande med poeten Abu Jafar. Många av hennes sjutton bevarade dikter har formen av meddelanden mellan henne och Abu Jafar. Snart utvecklades det hela till ett triangeldrama, när hon uppvaktades av en almohadisk prins vid namn Abu Said. Svartsjuka och politiska förvecklingar ledde till att Abu Said lät fängsla och senare avrätta Abu Jafar. Hafsa skev då en bitter dikt om avrättningen av hennes älskare, varpå hon flyttade till Marrakesh, där hon blev lärare åt några prinsessor. Hafsa är en av cirka 40 kända kvinnliga poeter i det muslimska Spanien.

”Den lidnerska knäppen” har att göra med en anekdot rörande skalden Bengt Lidner (1757-1793). Hans hustru, Eva Jaquette Lidner (född Hastfer), skrev efter hans död en kort biografi över honom, vari hon berättar följande: ”Intill elfte året var Lidners fattningsgåfva mycket trög. Men då hörde en dag hans informator liksom en knäppning i gossens hufvud, hvarvid denne skrek till och sade sedan, att han känt en skakning ifrån nedre delen av pannan till bakdelen af hufvudet. Efter detta visade Lidner ganska gott minne, förenadt med en utmärkt fattningsgåfva.” Lidner, Bengt, Samlade skrifter , Adolf Bonner, 1878.

  Medeltidens filosofiska diskussioner om änglar 1. Ett av huvudproblemen i medeltidens filosofiska spekulationer om änglars natur gällde huruvida änglar var rena andeväsen eller om de hade någon form av kropp. Vissa kyrkofäder hävdade att änglarna har kroppar, så exempelvis Augustinus (354-430), som hade en teori om att deras kroppar bestod av luft och/eller eld. Den andra skolan, med Pseudo-Dionysius som främsta namn, hävdade däremot att änglarna var rena andeväsen. Pseudo-Dionysius är en okänd författare, som i sina skrifter påstod sig vara aposteln Paulus lärjunge Dionysius, som blev omvänd till kristendomen efter en predikan som Paulus höll i Athen. Pesudo-Dionysius skrev ett antal skrifter, som bland annat handlar om änglar. Under medeltiden trodde man att dessa texter verkligen var skrivna av Pauls lärjunge, men nu vet man att texterna som går under hans namn inte kan ha skrivits mycket tidigare än cirka 500 e.kr., eftersom de är tydligt påverkade av en senantik hednisk ...

  Hrotswitha och hennes dramer Jag har läst några pjäser av Hrotswitha av Gandersheim på Internet Archieves och plitat ned referat av dem. (Spoilervarning.) I slutet av 1400-talet gjorde renässanshumanisten Konrad Celtes ett sensationellt fynd i ett kloster – sex dramer från 900-talet, författade av en benediktinernunna vid namn Hroswitha. Manuskriptet gavs ut i tryck år 1501, med illustrationer av bland andra Albrecht Dürer. På försättsbladet finns en gravyr av denne, som visar hur Hrotswitha överlämnar en bok med sina pjäser till Otto II, medan abedissan Gerberga ser på. Hroswitha, född omkring 930, var nunna i benediktinerklostret Gandersheim. Under Hroswithas tid hette abedissan Gerberga, en kusin till Otto den store. Abedissan i Gandersheim hade samma makt över klostrets omgivningar som vilken vasall som helst, vilket innebar att hon skötte rättskipningen och till och med lät prägla egna mynt med sitt eget porträtt på. Hroswitha skriver i förordet till sina pjäser at...

  Kristina den häpnadsväckande, eller Christina Mirabilis, (ca 1150-1224) är ett helgon vars hagiografi skrevs av den produktive encyklopedisten Thomas av Cantimpré. Hon föddes, enligt Thomas av Cantimpré, som den yngsta av tre döttrar till en respekterad köpman i Limbourg i vad som idag är Belgien. När hon var tre år blev hon föräldralös. De tre systrarna kom småningom fram till att de ville leva som beginer* och att den äldsta systern skulle be, den mellersta sköta hushållet, och Kristina djuren. Vid cirka 21 års ålder avled Kristina, men på sin egen begravning svävade hon upp till kyrkans tak mitt under gudstjänsten och kom ned först efter dess slut. Hon kunde berätta att hon verkligen varit död och att hon fått skåda skärselden och fått erbjudandet att antingen förbli i himlen eller återvända till världen för att be för dem som plågades i skärselden. Kristina valde det senare och fördes av änglar tillbaka till sin kropp igen. Därefter blev hennes beteende i högsta grad upps...

  Reginald Scot En av de tidigaste motståndarna till häxjakten under tidigmodern tid var Reginald Scot (1537 el. 1538) – 1599. Han var från grevskapet Kent i England, studerade i Oxford utan att ta någon examen och var en kort tid parlamentsledamot. År 1774 gav han ut en bok om humleodling: A Perfeit Platforme of a Hoppe Garden, and Necessarie Instructions for the Making and Maintenaunce therof . Tio år senare 1584 gav han ut den bok som han blivit berömd för, The Discoverie of Witchcraft , där han går till angrepp mot tron på häxor och mot häxjakten. Inte minst totalsågar han den beryktade Häxhammaren av dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Hans incitament för att skriva boken var troligen samtida häxjakter, varav ett antal inträffade i grevskapet Kent, det vill säga i Scots trakter. Mellan 1565 och 1584 anklagades 14 kvinnor för häxeri i Kent, varav tre slutade i galgen. Jakob VI av Skottland (som sedermera dessutom blev Jakob I av England) öste galla över ...

  King´s Evil var i äldre tiders England namnet på halsskrofler, det vill säga en sorts tuberkulos i lymfkärlen. I vidare bemärkelse var det en rad ospecificerade sjukdomar och besvär i hals, huvud och ögon. Ett populärt sätt att (försöka) bota King´s Evil var genom beröring av någon i kungafamiljen. Ceremonin gick till så att de sjuka knäböjde framför kungligheten, varpå en präst läste en vers ur Bibeln och kungligheten vidrörde den sjukes panna. Ibland fick den sjuke, till minne av händelsen, en liten guldpeng i ett silkesband att hänga om halsen. Denna kungliga healing kan spåras ända tillbaka till Edward Bekännaren (1003-1066), även om ceremonielet utvecklades under seklernas gång. Den sista monarken som officiellt utövade denna sorts healing var drottning Anna av Storbritannien (1665-1714). Den mest flitiga kungliga helaren var Karl II (1630-1685), som under sina sammanlagt 20 år på tronen vidrörde 90 000 sjuklingar. Litteratur: Thomas, Keith, Religion and the Decline ...

  KARMELITERNA Karmelitorden grundades omkring 1150 av en fransk korsriddare vid namn Berthold, som tillsammans med tio följeslagare slog sig ned på bergsmassivet Karmel i det som idag är norra Israel, för att där leva som eremiter i profeten Elias efterföljd. Någon gång mellan 1206 och 1214 mottog deras ledare Brocard en ordensregel som författats av patriarken Albert av Alexandria. Ordensregeln var sträng. Bröderna skulle iaktta tystnad, leva i enskilda celler eller hyddor samt helt avstå från att äta kött. När korsriddarnas välde krossades flyttade karmeliterna först till Cypern och sedan till Sicilien, England och Frankrike, varvid de snabbt anpassade sig till de nya förhållandena. Vid karmeliternas första generalkapitel, som hölls år 1247 i grevskapet Kent i England, valdes Simon Stock till ordensgeneral. Simon Stock, som sägs ha fått sitt namn av att han under en tid bodde i ett träd, mildrade den stränga ordensregeln. Bröderna skulle bo i samma byggnad och äta tillsammans...

 År 2016 helgonförklarades birgittinnunnan Elisabeth Hesselblad av påven. Innan dess innehades positionen som Nordens senast kanoniserade helgon av en dansk: franciskanerbrodern Villads (1483-1572). När tiggarordnarna förbjöds i Danmark år 1537 valde en del tiggarmunkar att bege sig i landsflykt hellre än att lägga av sig ordensdräkten. Till dessa hörde broder Villads. Han begav sig till staden Gorkum i Nederländerna, där han inträdde i stadens franciskanerkonvent. Under Nederländernas frihetskrig mot Spanien intogs Gorkum av nederländska sjörövare, så kallade ”sjögeuser”. Nitton katolska klerker i staden, däribland Villads, tillfångatogs av sjögeuserna, och fördes till staden Brielle, där de hängdes och deras kroppar skändades. Villads var vid sin död 89 år gammal. Villads och de arton andra klerkerna helgonförklarades år 1867 och är sedan dess kända som ”martyrerna i Gorkum”. Deras dag i helgonkalendern är 9 juli. Källor: Delaney John J., Dictionary of Saints , Doubleday, 20...

  Visste ni att en av Kinas högsta militärer är minst 3000 år gammal och träaktig nog att vägra lämna in sin avskedsansökan? Det är sig om en cypress som växer vid Songyang – en av Kinas fyra antika akademier. Kejsar Wu av Han-dynastin (dynaston varade åren 202 f.vt. - 9 e.vt. Och åren 25-220) ochh utnämnde nämligen denna cypress till General av första graden (enligt en del källor på nätet andra graden), och såvitt jag vet har ingen kommit på tanken att ta ifrån det denna titel. Också i väst var cypressen ett vördat träd just tack vare sin seglivade natur, och många grekiska och romerska gudar var förknippade med den. Bland dessa Kronos/Saturnus (i egenskap av tidens gud), men främst Asklepius (läkekonstens gud), vid vars helgedomar man oftast fann en cypress. Medeltidens kristna föreställde sig att det växte gott om cypresser i Paradiset, och för dem symboliserade också cypressen hoppet om evigt liv. Enligt den fantasifulla medeltida reseskildring som går under John Mandeville...

Sparvana skvätter vatten omkring, samsas med skator i smältvattenpuss

 Den första svensk som bevisligen har druckit kaffe är diplomaten, juristen, politikern och boksamlaren Clas Brorsson Rålamb (1622-1698). Året var 1657. Rålamb hade året innan skickats av Karl X på diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel. 1658 skrev Rålamb om sin vistelse i det Osmanska rikets huvudstad i Kort beskrifning om thet som wid then Constantinopolitanska resan är förlupit . I denna skrift berättar han om det minnesvärda tillfälle då en pascha (en hög ämbetsman) bjöd honom på det svarta guldet. Av allt att döma fick han en påtår också, för paschan, skriver Rålamb, ”’drack honom två gånger till’”. Drycken föll honom dock inte i smaken – kaffet var, tyckte han, ”’illa smakande, lijka som det wore lag af steckte Erter’”. Litteratur: Mörner Magnus, Människor, lanskap, varor & vägar , Atlantis 2001. Svenskt biografiskt handlexikon , Albert Bonniers Förlag 1906.

  Arabiskt schack Schackspelet kom till Europa via araberna. Med araber avser jag alla de folk under muslimernas tidiga imperium som hade arabiskan som lingua franca. Men hur spelades arabiskt schack under medeltiden? Utgångsställningen på brädet var densamma som vi känner den, med undantag för att damen (som i arabiskt schack kallades rådgivaren) och kungen hade ombytta platser. Kungen stod alltså på d1/d8. Kungen gick på samma sätt som i modernt schack. Rådgivaren (d. v. s. damen)var betydligt svagare än i modern schack, för den kunde bara gå ett steg diagonalt. Under spelets gång hade den alltså bara 32 rutor att röra sig på. Likaledes var löparna synnerligen svaga. Den kunde nämligen bara gå två steg diagonalt, och liksom springaren kunde den hoppa över pjäser. Följderna av att löparen bara kunde gå två steg diagonalt var två: dels kunde löparen nå endast 8 rutor under spelets gång, dels kunde en löpare aldrig någonsin slå eller hota en annan löpare. Springarna och tor...

  Sankt Kristoffer Av den katolska kyrkans väldiga skara helgon är Sankt Kristoffer ett av de märkligaste, för han var, enligt legenden, monster och superhjälte i ett, och hade dessutom en tid varit i tjänst hos självaste djävulen. Sankt Kristoffer hörde nämligen till det skräckinjagande släkte människoätande människor med hundhuvud, som kallades cynocephaler , och som sades leva någonstans i Asien. Förutom att han hade hundhuvud, var han tolv alnar lång (ca sex meter), och därmed var han, enligt historikern Tue Gad, dubbelt så lång som Goliat. Uppenbarligen var han medveten om sin stora styrka, för han ville på inga villkor tjäna någon mindre än världens mäktigaste herre. Således gick han i tjänst oss en kung (som också hörde till hundhuvudenas folk), men tog avsked så snart han upptäckte att kungen var rädd för djävulen. Han sökte upp djävulen och gick i dennes tjänst, men också denna gång blev han besviken, för djävulen darrade ömkligt varje gång en viss Kristus kom på tal. San...

  The Man Who Went Too Far av E. F. Benson. Pan är i den grekiska mytologin en dubbel gestalt. Å ena sidan återfinns han i Dionysius följe och ägnar dagen lång åt att musicera, dricka vin och dansa och älska. Å andra sidan injagar han panisk skräck i den ensamma vandraren och får denna att känna sig liten och obetydlig inför naturens majestät. I The Man Who Went Too Far av E. F. Benson (1867-1940) möter den förre detta konstnären Frank Halton som dragit sig tillbaka från stadens vimmel till en ensligt belägen lantlig idyll. Där gör han absolut ingenting utom att försöka bli ett med livets ström och på så sätt vinna evig ungdom. Hans metod är helt enkelt att välja glädje. Han söker sig till allt som utstrålar livsglädje, men undviker allt som vittnar om livets mörkare sidor. På det sättet kommer han i kontakt med livet. Likt en ung Siddharta Gautama strövar han omkring i sitt lantliga paradis, skyddad från åsynen av varje som helst lidande. Fåglar och andra djur söker sig til...

Ekorren lagrar mat inför vintern och har därför inom folktron tillskrivits förmågan att se in i framtiden. ”Dess tänder tjäna trollkarlar som medel att se in i framtiden”, skriver Olaus Magnus. Inom den lärda magin står ekorren under Jupiters välde, för Jupiter är välmågans och det fredliga värvets planet. Genom sin snabbhet kom ekorren att inom den lärda magin också förknippas med Merkurius, som rådde över kommunikationer. Merkurius var sjömännens, vägfararnas och talarnas planet. Enligt Olaus Magnus tog sig ekorren över vattendrag genom att sätta sig på flytande träbitar och använda svansen som segel. Gikt var givetvis ett svårt handikapp under medeltiden, då apostlahästarna var det vanligaste färdmedlet också över långa sträckor. Mot denna sjukdom rekommenderar Hildegard av Bingen (1098-1179) smörjning på huden över det drabbade stället med ekorrfett blandat med björnfett. I den nordiska mytologin är ekorren Ratatosk förknippad med ränksmidaren och orosstiftaren Loke, eftersom den s...

Stararnas sotflagor yr kalejdoskopiskt mellan helspacklad himmel och stadens betong, bildar så plötsligt en pil och sätter av mot söder

Stina höll ändarna av Jespers halsduk och drog honom skrattande efter sig. Jesper lät sig fogligt ledas, plöjande lönnlöven med fötterna. Mörkret hade fallit. De nakna lönnarna sträckte sina grenar likt adoranter mot en nästan apelsingul månskära.   De befann sig i parken där de först hade träffats. Det var precis som om de aldrig hade skiljts åt. Efter alla dessa år levde kärleken ännu. Han försökte följa henne så gott han kunde där hon skrattande sprang framför honom. Hon var precis som han mindes henne. Lika vacker, lika färgglad, lika full av liv. Hon tycktes inte ha åldrats en dag sedan senast han såg henne. Benen vek sig under honom, och han stod på alla fyra. Hans händer försvann i löven. ”Låt mig bara vila en stund”, flämtade han. Stina lade sig raklång i löven bredvid honom. Hon var också andfådd, men skrattet dröjde kvar i hennes ansikte. ”Nu ska du skyffla löv över mig!” sade hon befallande. Jesper velade, men Stina spände blicken i honom och gjorde en sur min. Då g...

 Stad i sol och skratt Kärleken paraderar under regnbågen Livet skyr det skymningsgrå, trivs bäst bland glada färger