Hrotswitha av Gandersheim (essä)

 

Hrotswitha och hennes dramer

Jag har läst några pjäser av Hrotswitha av Gandersheim på Internet Archieves och plitat ned referat av dem. (Spoilervarning.)

I slutet av 1400-talet gjorde renässanshumanisten Konrad Celtes ett sensationellt fynd i ett kloster – sex dramer från 900-talet, författade av en benediktinernunna vid namn Hroswitha. Manuskriptet gavs ut i tryck år 1501, med illustrationer av bland andra Albrecht Dürer. På försättsbladet finns en gravyr av denne, som visar hur Hrotswitha överlämnar en bok med sina pjäser till Otto II, medan abedissan Gerberga ser på.

Hroswitha, född omkring 930, var nunna i benediktinerklostret Gandersheim. Under Hroswithas tid hette abedissan Gerberga, en kusin till Otto den store. Abedissan i Gandersheim hade samma makt över klostrets omgivningar som vilken vasall som helst, vilket innebar att hon skötte rättskipningen och till och med lät prägla egna mynt med sitt eget porträtt på.

Hroswitha skriver i förordet till sina pjäser att hon var inspirerad främst av den romerske komediförfattaren Terentius. I likhet med denne närmade hon sig talspråket i sina pjäser. Replikerna i hennes pjäser är enkla, monologer förekommer knappast. Handlingen går raskt framåt, och, hämtade som de är från helgonbiografier, kretsar de kring kvinnor som vill bevara sin jungfrudom till vilket pris som helst, ja ända in i martyrskapet. Detta ställde till problem, eftersom det krävde att Hrotswitha skildrade sexuell åtrå, något som givetvis var kontroversiellt i ett medeltida kloster. Härom skriver hon i förordet:

En sak har icke desto mindre generat mig och ofta kommit mig att rodna. Det är att jag, på grund av verkens natur, tvingats engagera mitt intellekt och min penna till att gestalta det förfärliga vansinnet hos dem som låtit sig lockas av förbjuden kärlek och passionens förföriska sötma – något som överhuvudtaget inte borde nämnas bland oss. Men om jag av blygsamhet avstått från att behandla dessa ämnen, hade jag omöjligt kunna förverkliga min avsikt – nämligen att sjunga oskuldens lov efter bästa förmåga. För ju mer förföriska älskarnas lockrop är, desto större blir äran för dem som motstår dem, särskilt när det är en skör kvinna som segrar, medan den starke mannen blir slagen av förvirring. [Min översättning från engelskan.]

Här kommer en sammanfattning av handlingen i några av pjäserna. I Gallicanus, vars titelfigur var en general under Konstantin den store. Han begär kejsarens dotter Konstansas hand, och kejsaren tycker sig inte kunna neka honom det, trots att Konstansa bestämt sig för ett liv som nunna. När Gallicanus går i fält mot skyterna, skickar Konstansa två av sina kammarherrar med honom, med uppdrag att övertala Gallicanus att bli kristen. När Gallicanus står i begrepp att förlora slaget, ber han till Gud på deras inrådan, varpå skyterna utan synbar anledning ger upp. Detta under förmår Gallicenus att bli kristen, och Konstansa kan obehindrad bli nunna. I en kort fortsättningspjäs skildras Gallicanus martyrium.

I Dulcitius visar Hroswitha en uppsluppen sida med inslag av crazy-humor. Jungfrurna Agape, Chiona och Irena spärras in i ett glädjehus som straff för sin vägran att överge kristendomen. Överståthållaren Dulcitius bestämmer sig för att våldta dem, men när han ska göra verklighet av sina planer, slår Gud honom med vansinne, så att han misstar utensilierna i ett kök han passerar för de tre jungfrurna, vilka förvånade ser på när han tumlar runt med grytor och stekpannor i vild älskogsyra tills han blir alldeles sotig. Senare i pjäsen blir stämningen allvarligare, för då skildras jungfrurnas martyrdöd.

I Callimachus förälskar sig titelpersonen i Drusiana, som ber till Gud om att hellre få dö än att ge sig åt Callimachus, något som Gud beviljar, men trots att hon är död, vill Callimachus fortfarande ha henne. Med hjälp av sin vän Fortunatus, bryter sig Callimachus in i kryptan där hon ligger. När han sätter sig vid deras sida, blir både han och Fortunatus bitna av en orm och dör. Drusianas far går in i kryptan tillsammans med aposteln Johannes och upptäcker de döda. Gud besvarar Johannes bön, och de tre vaknar till liv igen. Callimachus blir genast en from kristen, medan Fortunatus håller fast vid sina gudar. Då förtjänar Fortunatus att brinna i helvetet, konstaterar Johannes lakoniskt, varpå Fortunatus faller död ned.

Teaterkännare har påpekat likheterna med Romeo och Julia – även om slutscenen med Johannes för pjäsen i en annan riktning.

Paphnutius anses vara Hroswithas mästerverk. Den sattes upp med viss blygsam framgång i London år 1914. Ett par av karaktärerna pjäsen är välkända: den helige Antonius, munkväsendets fader, och Paulus (en av Antonius mest berömda lärjungar).

Pjäsen inleds med att ökenfadern Paphnutius sitter omgiven av sina lärjungar, som frågar honom varför han är så dyster till sinnes. Han förklarar att han är upprörd över en orätt som begåtts mot Gud. Sedan följer en filosofisk dialog á la Platon. Makrokosmos bryter aldrig mot Guds vilja, förklarar Paphnutius, men mikrokosmos, det vill säga människan, gör det. Därpå går han in på att musik finns på tre nivåer – sfärernas musik, instrumentens musik, och människans musik. Sfärernas harmoni felar aldrig, men instrument kan vara ostämda, dock utan eget förvållande. Bara människan blir disharmonisk på grund av sin egen onda vilja, och därför vredgas Paphnutius när han ser människor förbryta sig mot Gud.

Nu uppdagar Paphnutius den konkreta orsaken till varför han är upprörd. I Alexandria, berättar han, bor en ung kristen kvinna, Thais, som mot bättre vetande valt att bli prostituerad. Han har bestämt sig för att försöka leda henne in på dygdens väg.

Paphnutius beger sig till Alexandria och uppsöker Thaïs förklädd till ”kund”, men avslöjar strax sin verkliga identitet, och skrämmer henne med helvetets plågor om hon inte bättrar sig. Thaï drabbas av bävande gudsfruktan och samvetskval och går genast att bränna allt hon äger. Sedan följer hon med Paphnutius, villig för vilken botgöring som helst som han föreslår. Paphnutius spärrar in henne i en cell, med bara en liten öppning i väggen för mat. Där får hon vistas i tre år, varefter Paphnutius börjar undra om han inte varit för hård mot henne. Han uppsöker den helige Antonius och ber denne om råd. Denne kallar i sin tur på Paulus, som berättar att han i en vision sett Thaïs omgiven av änglar. Detta övertygar Paphnutius om att det är tid att släppa ut henne. Nästan genast efter att hon blivit fri, dör hon, men Paphnutius gläds över att hon nu blivit harmoniskt stämd och värdig att släppas in i himlen.

Det har påpekats att det finns en sadistisk ådra i Hrotswithas dramer, och den märks i så fall särskilt väl i Paphnutius.

Bild från Wikipedia: Hrotswitha lämnar över sina dramer till Otto II i närvaro av abedissan Gerberga.

Litteratur:

Cantor, Norman (ed.) Encyclopedia of the Middle Ages, Viking Penguin 1999.

Hroswitha: The Plays of Roswitha, Chatto & Windus, 1923. (Förord av kardinal Gasquet; förord och översättning av Christopher St. John. Finns att läsa på Intenet Archieves.)