Mirakelmedicinen teriak

1876 förbjöds svenska apotekare att sälja läkemedlet teriak som innehöll opium. Hädanefter fick de bara sälja teriaka sin opio, teriak utan opium. Detta förbud blev i vårt land dödsstöten för ett läkemedel som vid det laget hade en tvåtusenårig historia. 

Historien om teriak tar sin början med Mithridates VI Eupator (120-63 f. kr.), kung av Pontus. Han hade utmanat Rom och under en tid lyckats bli ett verkligt hot. Men år 63 f.kr. satt han riktigt i klistret. Pompejus den store (106-48 f.kr.) hade besegrat hans här, och när hans egen son Farnakes (97-47 f.kr.) i det läget gjorde uppror mot honom var loppet kört. I den hopplösa situationen såg Mithridates inget annat sätt att undgå en förnedrande fångenskap än att dö för egen hand. Det naturliga valet hade varit att ta gift, men olyckligt nog hade Mithridates, i syfte att undgå att giftmördas, gjort sig immun mot olika gifter genom att i åratal inta små doser av dem. Därför tvingades han istället att be en av sina anhängare att ränna ett svärd genom honom.

Mithridates anstalter för att undgå att giftmördas hade sträckt sig längre än så. Med Pompejus återvändande trupper fördes receptet på ett omtalat motgift till Rom. Det hade utvecklats av Mithridates livläkare, och hade rykte om sig att vara fantastiskt effektivt. Det innehöll 54 ingredienser, bland annat ormkött och opium. Kejsar Neros livläkare Andromachus utökade antalet ingredienser med ytterligare omkring tio stycken.
    

Teriak beskrivs och prisas av encyklopedisten Plinius den äldre (23-79) och läkaren Galenos (129-216). En framstående användare var den filosofiskt lagde kejsar Marcus Aurelius (121-180), som sägs ha ätit en tablett om dagen i förebyggande syfte. Sådana tunga auktoriteter och berömda användare tillförsäkrade teriak ett långt liv som medicin.
    

Under antiken användes alltså teriak som motgift. Namnet kommer från det grekiska ordet therion, som betyder ”giftigt djur”. Dess viktigaste ingredienser var som nämnts, huggorm och opium. Huggormsköttet fanns där på grund av principen ont fördrivs med ont, medan opiumet tycks ha varit den enda verkande ingrediensen. Många av de övriga ingredienserna var både dyra och exotiska – någonting som antagligen ökade dess popularitet bland dem som hade råd.
   

Orm har för övrigt varit ett populärt läkemedel i sin egen rätt. Ormen var ju läkekonstens gud Asklepios eget djur, och dennes ormomslingrade stav är fortfarande läkarnas emblem. Galenos beskrev hur man kunde tillverka piller av ormkött. Man skulle koka ormen i vatten, salt och dill tills köttet lossnade från benen och sedan torka och pulvrisera det och blanda det i bröd. Brödet skulle sedan torkas och smulas sönder, och av smulorna skulle man sedan göra tabletterna.

I det kristna Europa var ormen djävulens djur, men var fortfarande populärt som läkemedel enligt principen ont fördrivs med ont. Hildegard av Bingen (1098-1179) ger i Physica ett recept innehållande huggorm. Man skulle kasta ormen på ett brinnande bål och sedan samla ihop askan i en tygpåse. Denna påse kunde, enligt Hildegard, med god verkan appliceras på svullnader.

Under medeltiden ansågs teriak vara ett universalmedel som hjälpte mot det mesta från epilepsi och hjärtsjukdomar till förstoppning och sömnlöshet. När skjutvapen blev vanligare, blandades ibland teriak i den olja, varmed man svedde skottskador.
   

Mycket tack vare teriak gick apotekarnas affärer bra, och en del ohederliga apotekare lockades att göra ännu större vinster genom att fuska med de dyrbara ingredienserna. Sådana bedrägerier åstadkom slitningar. 1470 ska medicinprofessorer på universitetet i Köln ha underkänt ett stort parti av apotekarnas teriak och bränt upp det under apotekarnas högljudda protester. Sådana konflikter inträffade då och då. I botten pyrde en mer grundläggande problematik: olika närliggande yrkesgruppers beroende av varandra och behov av att avgränsa sig mot varandra, att muta in revir.

Till Skandinavien kom teriak senast på 1100-talet, för man vet att den store ärkebiskopen Absalon (1128-1201) inköpte teriak. Bland danska historieintresserade läkare har det debatterats om huruvida Valdemar den store (1131-1182) kan ha dött av en överdos av opium, som han i så fall skulle ha fått i sig genom teriak. Anledningen till debatten är det ställe i Saxo Grammaticus Gesta Danorum som beskriver Valdemar den stores död. Somliga danska läkare alltså i Saxos skildring läst in symptom på opiumförgiftning.

Valdemar hade, enligt Saxo, en tid varit sängliggande i feber, och Absalon skickade då efter en viss Hans, abbot i ett kloster i Skåne. Förhoppningarna på Hans var höga, ”även om han inte på långt när var så kunnig i läkekonsten, som han gav sig ut för att vara”*. Hans gav Valdemar en medicin, och bad sedan alla närvarande att lämna rummet. När de en stund senare fick komma in igen, fann de kungen stadd i ymnig svettning, något som Hans försäkrade var ett gott tecken. Men morgonen därpå fann man likväl Valdemar död i sin säng. Dock såg han levande ut, med avslappnade anletsdrag och rosiga kinder, ännu varm i kroppen, ”så det var inte lätt att avgöra, om han verkligen var död”*. Först efter en lång stund bleknade och kallnade kroppen.

Olaus Magnus (1490-1557) omnämner teriak flera gånger i sin Historia om de nordiska folken. Bland annat berättar han om hur svenska mödrar gör för att skydda sina barn mot ormar när de arbetar på fälten. De lindar in barnet och lägger det i en vagga, som de hänger upp i ett träd. En nödvändig säkerhetsåtgärd, eftersom, fortsätter Olaus Magnus, det ofta händer att ormar kryper in i barnens mun. Om olyckan ändå skulle vara framme, brukar ”den förtvifvlade modern värma ett mjukt tygstycke, varligt föra det intill ormen och gnida den utstående stjärtspetsen därmed, till dess ormen drager sig tillbaka ur det sofvande barnets mun. Därefter sticker hon i barnets mun något litet teriak (hvarpå man ständigt har tillgång genom inköp från utländska handelsmän), för att detsamma snarast möjligt må komma i beröring med svalg och mellangärde och utdrifva det gift, som möjligen stannat kvar.”

Utan att dra för stora växlar på Olaus Magnus, förefaller teriak inte ha varit helt ovanligt i bondstugorna under senmedeltiden.

Urban Hjärne (1641-1724), idag mest känd för sitt brunnsvatten och för sin roll i att sätta stopp för häxhysterin, utvecklade en medicin med teriak som bas, men med tillsättande av ytterligare ingredienser. Denna medicin gick under namnet Hiärnes beska droppar eller Hiärnes testamente och sades vara så kraftfull att den kunde förlänga livet.

Teriak fortsätter att dyka upp i svenska källor ända till några år efter förbudet mot att sälja teriak med opium 1876. Först då blir det tyst om teriak. Historien om teriak illustrerar hur länge det tog innan den moderna medicinen helt och hållet vågade släppa de antika auktoriteterna.

* Min övers. från den danska övers.

Ball, Philip, The Devil´s Doctor, Arrow Books, 2006.
Hildegard von Bingen, Physica, Healing Arts Press, 1998.
McGing, Brian C. “Mithradates”, The Oxford Classical Dictionary, 3^rd ed. (ed. Simon Hornblower, Anthony Spawnforth), Oxford University Press, 2003
Møller-Christensen, Vilh. ”Lægemidler”, Kulturhistoriskt leksikon for nordisk middelalder, Rosenkilde og Bagger, 1966.
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Gidlunds Förlag och Michaelisgillet, 2001.
Saxo Grammaticus, Danmarks Krønike (övers. Fr. Winkel Horn), Vinten, 1983.

Udenberg, Nils, Lidande och läkedom I, Fri Tanke, 2015.