Sankt Kristoffer

 

Sankt Kristoffer

Av den katolska kyrkans väldiga skara helgon är Sankt Kristoffer ett av de märkligaste, för han var, enligt legenden, monster och superhjälte i ett, och hade dessutom en tid varit i tjänst hos självaste djävulen. Sankt Kristoffer hörde nämligen till det skräckinjagande släkte människoätande människor med hundhuvud, som kallades cynocephaler, och som sades leva någonstans i Asien. Förutom att han hade hundhuvud, var han tolv alnar lång (ca sex meter), och därmed var han, enligt historikern Tue Gad, dubbelt så lång som Goliat. Uppenbarligen var han medveten om sin stora styrka, för han ville på inga villkor tjäna någon mindre än världens mäktigaste herre. Således gick han i tjänst oss en kung (som också hörde till hundhuvudenas folk), men tog avsked så snart han upptäckte att kungen var rädd för djävulen. Han sökte upp djävulen och gick i dennes tjänst, men också denna gång blev han besviken, för djävulen darrade ömkligt varje gång en viss Kristus kom på tal. Sankt Kristoffer lämnade djävulen, men hur mycket han än sökte världen kring, kunde han inte hitta denne Kristus. En dag träffade han dock en eremit, som berättade för honom hur han kunde tjäna Kristus genom att bära människor över en flod, något som han genast började med.

En dag kom en liten pojke och ville bli buren över floden. Kristoffer lät honom sitta på axlarna och vadade ut i floden, men förvånades över att pojken var tyngre än någon annan han tidigare burit. Endast med nöd och näppe lyckades han ta sig till den andra stranden, för det var som om han bar hela världen på sina axlar. Framme vid den andra stranden upplyste pojken honom om att han visserligen inte burit hela världen på sina axlar, men väl dess skapare. Och när pojken (som alltså var Jesus Kristus), sagt detta började Kristoffers vandringsstav skjuta skott och grönska. Efter detta fick den väldige resen namnet Kristoffer, som betyder ”Kristusbärare”. (Tidigare hade han hetat Reprobus.)

Sankt Kristoffer mötte sitt öde när han försökte omvända den kung som han först hade trätt i tjänst hos till kristendomen. Han dömdes till döden, men pilar och yxor bet inte på honom. Först när han halshöggs med svärd, som en adlig person, dog han. Hans blod visade sig kunna bota kungens blindhet, och vid detta under kom han äntligen till tro och tog dopet med hela sitt folk.

Den märkliga tron på hundhuvuden spreds via Plinius Naturhistoria. Där berättar nämligen Plinius den äldre om flera märkliga folk som bodde vid världens ände: sciopoder eller skuggfotingar, som hade en enda fot som de hoppade med förunderligt snabbt, och som de skuggade sig med när de vilade; akefaler, människor med ansiktet på bröstet; och så vidare. Just existensen av cynocephalerna tycktes få sin slutgiltiga bekräftelse efter de blodiga mongolinvasionerna, eftersom mongolernas furste bar titeln Khan, som man förknippade med det latinska ordet för hund, cano.

Upprinnelsen till den märkliga legenden om Sankt Kristoffer är höljd i dunkel. Han kan inte knytas till någon historisk person, utan vi rör oss helt på legendens mark. På 400-talet cirkulerade två versioner av Sankt Kristoffers legend, och enligt den ena av dem var han en cynocephal, en uppgift som dominikanermunken och hagiografen Jacobus de Voragine tog fasta på när han skrev sin väldiga hagiografiska samling Legenda Aurea. de Voragine skriver nämligen att Sankt Kristoffer ”var bördig från kananeerna”, med vilka avsågs just hundhuvudena.

Sankt Kristoffer var en av de tolv nödhjälparna, och ett av medeltidens populäraste helgon. Han var resenärernas skyddshelgon, och i modern tid har han blivit motortrafikanternas himmelske beskyddare. Folkfromheten tycks emellertid ha haft svårt att smälta föreställningen om Sankt Kristofer som en cynocephal, så i den medeltida konsten avbildades han som en skäggig karl, vilken som helst, om också hans extraordinära längd markerades. Om man såg Sankt Kristoffers bild, sades det, skyddade det visserligen inte från att dö samma dag, men det skyddade en i alla fall från att dö så plötsligt, att man inte hann tillkalla en präst, bikta sig och få sista smörjelsen.

Litteratur:

Delaney, John, J, Dictionary of Saints, Doubleday, 2005.

Bernström, John, ”Fabeldjur- och människor”, Kulturhistorisk leksikon for nordisk middelalder, Rosenkilde & Bagger, 1959.

Gad, Tue, ”Kristoffer”, Kulturhistorisk leksikon for nordisk middelalder, band IX, Rosenkilde & Bagger, 1964.

Pegelow, Ingalill, ”Kristoffer”, Medeltidens ABC, Prisma, 2021.

Voragine, Jacobus de, Helgonlegender. Valda stycken ur Legenda Aurea, Bokförlaget Artos, 1981.