Arabiskt schack

 

Arabiskt schack

Schackspelet kom till Europa via araberna. Med araber avser jag alla de folk under muslimernas tidiga imperium som hade arabiskan som lingua franca.

Men hur spelades arabiskt schack under medeltiden?

Utgångsställningen på brädet var densamma som vi känner den, med undantag för att damen (som i arabiskt schack kallades rådgivaren) och kungen hade ombytta platser. Kungen stod alltså på d1/d8.

Kungen gick på samma sätt som i modernt schack.

Rådgivaren (d. v. s. damen)var betydligt svagare än i modern schack, för den kunde bara gå ett steg diagonalt. Under spelets gång hade den alltså bara 32 rutor att röra sig på.

Likaledes var löparna synnerligen svaga. Den kunde nämligen bara gå två steg diagonalt, och liksom springaren kunde den hoppa över pjäser. Följderna av att löparen bara kunde gå två steg diagonalt var två: dels kunde löparen nå endast 8 rutor under spelets gång, dels kunde en löpare aldrig någonsin slå eller hota en annan löpare.

Springarna och tornen flyttades precis som i modernt schack.

Bönderna förflyttades precis som i modernt schack, bortsett från att de bara kunde ta ett steg första gången de flyttades. Därmed fanns heller ingen en passant.

När en bonde nådde sista raden promoverades den undantagslöst till en rådgivare.

Rockad fanns inte.

Efter denna genomgång torde det stå klart för den uppmärksamma läsaren att tempot i arabiskt schack var mycket långsammare än vad vi är vana vid. Så fort tornen försvann ur spelet begränsades möjligheten att vinna medels schack matt. Därför fanns ytterligare två möjligheter att vinna. Det mer respektabla av dessa båda sätt åstadkoms genom att utplåna motståndarens hela armé, så att kungen var ensam kvar. Det andra sättet, som ansågs en smula osportsligt, var att sätta motståndarens kung i patt (något som ju i modernt schack resulterar i remi).

Araberna var flitiga författare av böcker i spelteori, och precis som i våra dagar ägnades inte minst öppningsspelet djup begrundan. I modernt schack kommer spelarna varandra inpå livet ganska omgående. I arabiskt schack kunde man tack vare det långsammare tempot ägna dussintalet drag åt att relativt ostört ordna med sin öppning. Spelarna ställde således upp sina pjäser i en slagordning, och varje spelare värd namnet hade memorerat ett antal möjliga slagordningar, som kunde ta mellan 8 och 20 drag att få till. Härvidlag spelade rent estetiska hänsyn ofta lika stor roll som taktiska – symmetri uppskattades.

Följande exempel på en slagordning får avsluta denna redogörelse.

Litteratur:

Murray, H. J. R., A History of Chess, Oxford University Press, 1913.