Miniessä om The Man Who Went Too Far av E. F. Benson.

 

The Man Who Went Too Far av E. F. Benson.

Pan är i den grekiska mytologin en dubbel gestalt. Å ena sidan återfinns han i Dionysius följe och ägnar dagen lång åt att musicera, dricka vin och dansa och älska. Å andra sidan injagar han panisk skräck i den ensamma vandraren och får denna att känna sig liten och obetydlig inför naturens majestät.

I The Man Who Went Too Far av E. F. Benson (1867-1940) möter den förre detta konstnären Frank Halton som dragit sig tillbaka från stadens vimmel till en ensligt belägen lantlig idyll. Där gör han absolut ingenting utom att försöka bli ett med livets ström och på så sätt vinna evig ungdom. Hans metod är helt enkelt att välja glädje. Han söker sig till allt som utstrålar livsglädje, men undviker allt som vittnar om livets mörkare sidor. På det sättet kommer han i kontakt med livet.

Likt en ung Siddharta Gautama strövar han omkring i sitt lantliga paradis, skyddad från åsynen av varje som helst lidande. Fåglar och andra djur söker sig till honom och låter sig villigt gosas med. Han blir allt starkare och allt yngre. Han har till och med lärt sig att försätta sig i ett meditativt tillstånd, där han ur gräset som gror, buskarna som vajar i vinden, bäcken som spritter i solen, kan höra Pan spela på sin flöjt. Nu väntar han bara på en slutlig uppenbarelse, där han får möta Pan själv.

Givetvis blir hans slutliga uppenbarelse fasansfull – Pan straffar honom för hans hybris och återställer på så sätt balansen. Allt det mörka som Halton undertryckt och förnekat slår tillbaka mot honom med full kraft.

Novellen är en suggestiv skildring av en enmannasekt som på några få sidor fångar alkemistens och magikerns omöjliga strävan efter odödlighet. I sin sensmoral ligger den nära Oscar Wildes The Portrait of Dorian Gray. Den blir inte sämre för att den i högsta grad är aktuell idag, då vi blir överösta med varjehanda självhjälpslitteratur, som med billiga fraser bankar i oss att bara bejaka glädje och ignorera allt som är svårt – om vi mår dåligt har vi oss själva att skylla.

E. F. Benson är möjligen den av de viktorianska skräckmästarna som har den mest flytande prosan. The Man Who Went Too Far är inte E F Bensons läskigaste novell, men den är stämningsfull, tänkvärd och evigt aktuell, och därför klassar jag den som en av skräckens yppersta noveller.

Benson, E. F. Night Terrors. The Ghost Stories of E. F. Benson, Wordsworth Editions, 2012.