Tvivel (en novell)

                                      TVIVEL                                                       

Jag hade sedan en tid ansatts av svåra tvivel och fåfängt sökt lindring och bot hos de stora filosoferna och religionerna. Då kom till min stad en vida berömd förkunnare – Mästaren kallad – som utlovade fullständig bot mot tvivel.

På den utsatta dagen för Mästarens föreläsning bänkade jag mig i den stora skolaulan och såg med förundran hur salen snabbt fylldes. Så kom den store förkunnaren in på scenen. Han var en liten skallig och skinntorr man med en försäljares soliga leende; klädd i endast ett vitt höftskynke och sandaler av guld. Sandalerna var så tunga att han endast med möda kunde lyfta sina fötter. Det blev alldeles tyst i salen. Jag såg att de flesta människorna i salen hade tagit fram anteckningsböcker.

    Så började Mästaren tala:

”Jag är Visheten, Kärleken och Ödmjukheten i mänsklig gestalt. Mina sandaler av guld måste jag bära för att inte börja spontanlevitera – min själ äger nämligen en sådan lyftning att den lätt bär med sig min kropp upp i höjden. Och de måste vara av guld, eftersom endast en ädel metall kan verka på en ädel människa. Jag börjar nu min undervisning på det att era tvivel måtte skingras som agnar för vinden och lämna plats för himmelsk upplysning.”

    Jag tyckte att mannen var väl excentrisk, men bestämde mig för att inte döma hunden efter håren. Huvudsaken att det han lärde ut var bra.

    ”Lönnen är vackrast om hösten, men björken är fagrast om våren.”

     Det gick som en stilla susning genom salen när åhörarna drog efter andan. Pennorna hördes raspa i anteckningsblocken. Mästaren väntade småleende och med halvslutna ögon tills det blev alldeles tyst innan han började tala igen:

     ”Om vintern fryser allt till is, men inte den vises hjärta.”

      Spontana applåder fyllde salen. Någon började gråta högljutt. ”Så vackert!” utbrast en kvinna snett bakom mig.

      Och nästa: ”Våra ben bär oss över berg och dalar – men bättre vore om våra hjärtan bar oss över våra tvivel.”

      Jag häpnade. Mästarens undervisning bestod uppenbarligen av idel lösryckta och slarvigt hopknåpade plattityder.

      Bredvid mig till vänster satt en glåmig yngling, och denne stötte till mig med armen. ”Du bör nog anteckna”, viskade han förskrämt. ”För Mästarens visdom är så överflödande, att han inte kan ta sig tid att upprepa samma sanning två gånger.”

      Jag ryckte på axlarna och visade upp mina tomma händer. Då rev ynglingen försiktigt en sida ur sitt anteckningsblock och gav mig den tillsammans med en penna. Han såg nästan vädjande på mig.

      ”Jag ska anteckna”, försäkrade jag.

      Yngling drog en suck av lättnad, log blekt och slappnade märkbart av. Jag rördes av hans naiva tillgivenhet för Mästaren, och jag ville säga några vänliga ord till honom. Men han hade redan fäst sin blick på den store förkunnaren, och jag förstod, att nu varken såg eller hörde han något annat.

Mästaren, som hittills stått blickstilla, lyfte nu armarna i luften med handflatorna uppåt och utbrast: ”Se – jag serverar eder Sanningen på ett fat!”

Som på en given signal reste sig alla i salen upp, och applåderna och glädjeropen dånade i salen. Mästaren vajade lätt, alldeles som blåste det en kraftig vind. Jag fick intrycket av att det endast var för hans guldsandalers skull som han inte lyfte från marken och virvlade iväg som ett löv.

”Hör och lär! Förundras och förädlas!” ropade han, och hans röst nästan drunknade i de öronbedövande applåderna. Hans ögon tindrade och han gav till ett lycksaligt skratt, alldeles som om han lät de stående ovationerna rent fysiskt kittla hans kropp. Sedan blev han sekundsnabbt allvarlig igen och vände handflatorna framåt, mot åhörarna, som föll ned på sina platser så häftigt som hade de träffats av blixten, och det blev genast alldeles tyst.  

     Från podiet avfyrade Mästaren nästa visdom:

     ”Blåsippan är vackrare än liljekonvaljen, men liljekonvaljen doftar härligare än blåsippan.”

     Spontana utrop hördes i salen:

 ”Det är alldeles sant!”

 ”Så enkelt, men ändå så djupsinnigt!”

 ”Sådan klarhet i tankarna!”

     Men en äldre kvinna i den främre delen av salen sade: ”Jag tycker nog att liljekonvaljen är vackrare också.”

     Mästarens blick mörknade. ”Intressant”, sade han. ”Mycket intressant. Kan du säga det en gång till så att alla hör?”

    ”Nej, så viktigt var det inte”, sade kvinnan.

    ”Ändå uppenbarligen viktigt nog för att uttalas högt i min närvaro?” sade Mästaren med ett hånleende. ”I så fall”, fortsatte han, ”har du kanske vänligheten att svara på några frågor? Säg mig för det första: När i ditt liv iakttog du 15 års absolut tystnad? Säg mig för det andra: I vilken grotta i Himalaya bodde du? Säg mig för det tredje: Levde du under hela denna tid på bara sex droppar smältvatten från glaciären och en endaste liten flaga vitlav om dagen? Du kan inte svara? Vänta tills den dag du kan svara på dessa frågor innan du vädrar dina värdelösa små tankar som ingen människa vill höra!”

    Han vände sig mot auditoriet med ett på samma gång hånfullt och segervisst leende. ”Se! Jag gjuter mina från himlen hämtade honungsord rätt i öronen på denna kvinna! Allt hon behöver göra är att ta emot Sanningen och låta den verka och förvandla henne inifrån. Men hon bara konstrar och stretar emot! Vill vi verkligen ha denna kvinna bland oss, denna kvinna som aktar Sanningen för intet? Har hon verkligen gjort sig förtjänt av en plats bland oss som älskar visdom?”

     Människorna i salen började nu skandera: ”Ut med den högmodiga! Ut med den högmodiga!” Några tjänstvilliga åhörare drog upp kvinnan från hennes plats och föste henne genom mittgången mot dörren. Jag betraktade henne när hon passerade. Liten och späd var hon, med lila hatt och pärlhalsband. Folk kastade glåpord efter henne, och servetter och godispapper och en tom läskburk haglade över henne medan hon föstes fram, och förvisso verkade hon något förvirrad av uppståndelsen. Hon grävde i handväskan, kanske för att kontrollera att hon inte hade glömt kvar något vid sin plats, som hon så hastigt måst lämna. Ändå fanns ett slags värdighet i hennes hållning som gjorde ett djupt intryck på mig.

När hon till sist var ute ur salen höjde Mästaren en hand, och alla i salen tystnade.

    ”Den kvinnan kommer att brinna i helvetet”, sade han i grötmyndig ton. ”Och det ska vi inte skratta åt, för bullrande skratt anstår inte vishetssökande själar. Men däremot kan vi le däråt, och känna en stilla glädje i våra hjärtan.”

     Nu fick jag nog. Jag reste mig upp, pressade mig förbi fem sittande åhörare och stapplade mot utgången. Jag var yr, min blick suddig och jag kunde inte andas. Men jag nådde fram till dubbeldörrarna och sköt upp dem.  

     ”Se där! Ännu en som inte tål att höra sanningen!” ropade Mästaren efter mig.

      I panik rusade jag ut ur skolbyggnaden. Det blåste en frisk vind och duggade lätt, och luften doftade av kaprifol. Jag andades in den väldoftande luften, glad att ha sluppit undan Mästaren med mina tvivel i behåll.

     Sedan den dagen tänder jag alltid ett ljus den 3:e juli – Tomas Tvivlarens dag.