Grosshandlarens vänstra polisong (novell)

Grosshandlarens vänstra polisong Grosshandlare S. vaknade. Solen sken in genom fönstret. Han log där han låg i sängen. Idag var den stora balen. Om några timmar skulle han hämta Ida, sin fästmö, med ett fyrspann. Han visste att också hon såg fram emot balen, och särskilt att han, S., skulle vara hennes kavaljer. Han hade nämligen stadens vackraste polisonger. Ida hade många gånger sagt att hon tyckte om hans polisonger. På balen var det också tänkt att de skulle meddela att de planerade att gifta sig. S. steg upp och gick in i badrummet. Men när han såg sig i spegeln drabbades han av en chock. Hans vänstra polisong hade drivit iväg under natten och satt nu som en ö mitt på kinden! Han skrek rätt ut! Allt han hade arbetat för och drömt om var förstört. Det skulle inte bli någon bal, och Ida skulle aldrig någonsin bli hans hustru. Han sände sin tjänare att meddela Ida vad som hänt; att han inte skulle gå på balen; att de tyvärr inte skulle kunna gifta sig, och att han ämnade emigrera till Amerika. Sedan satte han sig vid sekretär och grät medan han skrev till alla sina vänner om katastrofen. Efter en timme kom tjänaren tillbaka - med Ida! S. dolde ansiktet i händerna och bad henne gråtande att hon skulle gå: "Min käresta, gå nu och glöm mig. Du och jag har ingen framtid tilsammans. Vart jag än går kommer jag att bli gjord till åtlöje. Jag kommer aldrig mer att våga visa mig för någon jag känner." Men hon lossade hans händer från ansiktet och granskade den drivande polisongen. "Men käre S.", sade hon. "Det här är ju inte så farligt! Ett litet missöde, bara, som alla kan råka ut för. Du rår ju inte för det." Till slut lyckades hon övertyga honom om att de skulle åka till balen som vanligt. Och på balen blev S. kvällens mittpunkt. Hans drivande polisong väckte stor munterhet och förundran, och både damer och herrar samlades kring honom för att beskåda och känna på hans förunderliga kringdrivande polisong. Självaste biskopen, som befann sig där, höll ett improviserat tal om hur Guds outgrundliga vägar också kan ta sig uttryck i en drivande polisong. Tre månader senare gifte sig S. och Ida, och det var densamma biskopen som vigde dem. S. polisong kom aldrig på sin plats igen, men han behöll den. Ibland kom långväga främlingar till staden enkom för att beskåda hans märkliga polisong. S. och Ida fick ett långt lyckligt liv ihop.