Sveriges kristnande samt helgon i allmänhet
Bild och text: Niklas Kindström
Sveriges kristnande
Sveriges kristnande var en långdragen
process som anses ha börjat på 300-talet och avslutats så sent som omkring
1200. Ann-Sofie Gräslund delar in den i tre faser: infiltreringsfasen
(300-800), missionsfasen (800-1050) och slutligen organisationsfasen
(1050-1200).[1]
Gränserna är förstås inte skarpa utan glider in i varandra. Under
infiltreringsfasen kom nordbor i kontakt med kristendomen via bland annat
handelskontakter och plundringståg. Gradvis vann kristna tankar insteg i
Sverige och övriga Norden. Ett tidigt exempel (400-talet) har vi i en viss
Hlewagastir som gjorde de danska guldhornen, vilkas bildmotiv tycks inspirerade
från ”senantikens astronomisk-astrologiska världsbild”.[2] Genom handel och
plundringståg hamnade kristna konstverk i Sverige. Småningom lät handelsmän
primsigna sig för att underlätta handeln. Man väntade gärna med att låta döpa
sig tills man låg på sitt yttersta, eftersom man ville dö som andligen nyfödd
och därmed syndfri.[3]
Under
missionsfasen bedrevs aktiv mission i de nordiska länderna. Ansgars båda
missionsfärder till Birka är välkända. De tidiga missionärerna fann att det gav
störst utdelning att rikta in sig på de mäktiga.[4] En av Ansgars första
proselyter var således Hergeir, kung Björns hövitsman.
Staffan
var verksam på 1060-talet, således på tröskeln till organisationsfasen. Från
denna tid finns en spirande helgonkult i vad vi nu kallar Sverige. Henrik
Williams, som har studerat namnförekomst på runstenar, visar att svenskarna
redan vid tusentalets mitt var bekanta med helgon i så måtto att de fick sina
namn efter dem, om också ingen regelrätt kult kan utläsas. Förekomsten av namn
efter helgon är dock mycket sparsam; med undantag för olika former av Johannes
(4 st) rör det sig om enstaka förekomster: Nikolaus[5], Clemens[6], Martin[7] och Vinaman[8].[9]
Helgon
Tryggve Lundén ger i boken Svenska helgon en definition av helgon:
”Med helgon menar man män eller
kvinnor, som levde ett så berömvärt och gudfruktigt liv, att det fanns all
anledning att tro att de efter sin död blev belönade med den eviga saligheten
hos Gud, varför dess efterlevande ansåg sig ha rätt att åberopa deras
förböner.”[10] För
att folk skulle vara säkra på helgonets helighet, kunde kyrkan ge sin sanktion
av kulten. Kyrkligt sanktionerade helgon fick en plats i liturgin: deras
reliker tillvaratogs och skrinlades, de tilldelades sina egna dagar då de
firades, de avbildades i kyrkokonsten med passande attribut, det författades
hymner till deras ära, och i hagiografier nedtecknades deras liv jämte de under
som skett efter deras död, då människor i nöd anropat deras namn eller besökt
deras gravar. Vallfärder och gåvor till ett kyrkligt sanktionerat helgon kunde
förkorta botgöringstiden i detta livet och i skärselden, och de sjuka och lytta
kunde hoppas på att bli helbrägda.[11] Från 1223 krävdes påvlig
sanktion av nya helgonkulter, ett förhållande som gäller än idag i den katolska
kyrkan; dessförinnan räckte det med att en biskop gav sin sanktion.[12]
Helgonkulten
tjänade olika syften. Kungliga helgon kunde syfta till att knyta kronan till en
särskild ätt. Andra helgon kunde ge pondus åt ett stift — så Sankt Sigfried som
det lilla Växjö stift, omfattande blott Värend, gärna lyfte fram. Åter andra
var folkliga helgon. Kyrkan som drev bort hedendomen var välorganiserad och var
strikt ifråga om läran. Men helgonkulten kunde ges regional, lokal och även
individuell prägel, och tjänade på så sätt som ett slags säkerhetsventil, ett
andningshål. Bygden och även individer kunde komponera egna små pantheon av
helgon, och fick därigenom en känsla av medbestämmande. Källor som förut
helgats åt någon asagud helgades nu åt ett helgon istället. Kultplatser där man
förut dyrkat Tor, Oden och Frigg gav plats åt kyrkor invigda åt Sankt Olav och
Sankt Lars, varigenom ett slags kontinuitet upprätthölls. Att bygden på detta
gavs viss frihet och kontinuitet ifråga om helgon stärkte kyrkan i längden, och
denna kyrkans hållning märktes också på andra plan. Bygden beslutade själva om
att bygga en kyrka liksom den även valde präst, och den bestämde åt vilka
helgon kyrkan skulle helgas.
Vissa
män och kvinnor som av den lokala befolkningen vördades som ett helgon blev
aldrig kyrkligt sanktionerade och fick således ingen plats i liturgin; de levde
vidare endast i muntligt traderade legender. Till denna sistnämnda kategori hör
huvudpersonen i föreliggande uppsats, Staffan, Hälsinglands apostel.
Staffan
hör till kategorin missionshelgon. Det kan vara av intresse att titta på det
ideal ett missionshelgon hade att leva upp till. Ett typiskt missionshelgon var
arbetsamt, modigt, ödmjukt, värnade om de fattiga och kunde kommunicera väl med
överheten. Hans uppgifter var att omvända hedningar, bygga kyrkor samt att
trösta krigsfångar[13] och
om möjligt också friköpa dem[14].
Han glödde av längtan efter martyrkronan[15], och drog sig därför inte
att slå sönder avgudabilder när tillfälle gavs, ett beteende som själva Bibeln
sanktionerade:
Ni skall i grund föröda alla platser där de folk som ni
fördriver har hållit sin gudstjänst, vare sig detta skett på höga berg och
höjder eller någonstans under gröna träd. Ni skall bryta ned deras altaren och
slå sönder deras stoder och bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras
gudabeläten, och ni skall utrota deras namn från sådana platser. (5 Mos.
12:2-3)[16]
Så lät till exempel biskop Unwa bygga
kyrkor med virke från heliga lundar.[17] En viss Wolfred, som
predikade i Sverige, skall ha huggit sönder en bildstod av Tor med en yxa,
varpå hedningarna dödade honom och sänkte kroppen i ett kärr. På det sättet kom
hans ”själ, som var värdig martyrkronan, till himlen”, anmärker Adam
förtröstansfullt.[18]
Att
utföra under ansågs inte nödvändigt, ty att omvända hedningar var egentligen
ett större under än att uppväcka döda. Likväl erhöll somliga missionärer nåden
att utföra under. Rimbert kunde stilla stormar[19], Poppo kunde hålla i
glödande järn utan att ta skada[20].
[1] Ann-Sofie Gräslund.
Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red. Bertil Nilsson,
1996, sid. 37-38.
[2] Sten Lindroth, s 16.
[3] Ann-Sofie Gräslund. Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya
perspektiv. Red. Bertil Näslund, 1996, sid. 43.
[4] J. J:son Hanzén 1941, s
53.
[5] Nikolaus av Myra (ca
270-342). Mest känd för det sätt han spenderade sin ärvda förmögenhet: Han hade
en fattig granne, som inte fann någon annan utväg än att låta prostituera sina
tre döttrar. Nikolaus kastade in guldklimpar i smyg genom fönstret till
grannens hus, varigenom grannen fick råd till hemgift och kunde gifta bort
döttrarna. Han framställdes med tre guldklimpar i handen, anropades i sjönöd
och firades under medeltiden i samtliga svenska stift. (Ingalill Pegelow 2006,
s 200-203.)
[6] Clemens Romanus (död 101),
helig påve och martyr. Enligt legenden lät kejsar Trajanus kasta honom i havet
med ett ankare runt halsen sedan han vägrat offra till de romerska gudarna.
Firades under medeltiden i samtliga svenska stift. (Ingalill Pegelow 2006, s
66-67.)
[7] Martin av Tours (död år
397), ursprungligen soldat, senare biskop av Tours. Under tiden som soldat
delade han sin mantel med en tiggare. Firades under medeltiden i alla svenska
stift. (Ingalill Pegelow 2006, s 188-191.)
[8] Enligt Sigfridslegenden en
av Sigfrids tre brorsöner. De andra två hette Unaman och Sunaman. (Vikingahistorier 1995, s 80-86.)
[9] Henrik Williams. Kristnandet i Sverige. Gamla Källor och nya
perspektiv. Red. Bertil Nilsson, 1996, sid. 70-71.
[10] Tryggve Lundén 1973, s 7.
[11] Jan Lundell 2002, sid.
11.
[12] Tryggve Lundén 1973, s 7.
[13] Adam av Bremen 1984, s
58.
[14] Adam av Bremen 1984, s
46, 48.
[15] Adam av Bremen 1984, s
23.
[16] Henrik Williams, Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya
perspektiv. Red. Bertil Nilsson 1996, s 75.
[17] Adam av Bremen 1984, s
96.
[18] Adam av Bremen 1984, s
104-105.
[19] Adam av Bremen 1984, s 48?
[20] Adam av Bremen 1984, s
90?
Kommentarer
Skicka en kommentar