Hälsinglands apostel som romanfigur
Foto och text: Niklas Kindström
Staffan som romanfigur
Puck Beer och Staffan Stalledräng
Det i särklass utförligaste arbete som
ägnats Staffan är, mig veterligen, romanen Staffan
Stalledräng (1944) av Puck Beer, som synes ha varit en halv pseudonym för
Gunhild Beer. Hon föddes 24/3 1910 och och gjorde en uppmärksammad debut 1940
med romanen Jag tjänar en lysande herre.
!944 utgavs Staffan Stalledräng, i vilken roman hon behandlar ”tidsaktuella
frågor i formen av en historisk skildring”.[1] P-G Barkelius berättar att
Norsteds förlag skriver om Puck Beers ”stora fantasibegåvning”.[2]
Den historiska romanen under 1900-talet
Vad som utmärker de historiska
romanerna under 1900-talet är att det nationella patoset tonas ner, och i
förgrunden kommer moraliska, sociala och existentiella frågor som är av
relevans för samtiden. ”Generellt tonas även historiciteten ner till förmån för
en mer öppen analogi med samtida frågor.”[3]
En
berömd historisk roman från beredskapstiden är Rid i natt! av Vilhelm Moberg som lyfter fram ståndaktighet och
ordhållighet som moraliska dygder — en ganska oförblommerad kritik mot Sveriges
undfallenhet mot Tyskland och vad som i breda lager uppfattades som svek mot
grannländerna vid denna tid.[4]
Mycket riktigt noterade också tyskarna detta, och Mobergs alla verk blev
förbjudna i Tyskland.[5]
Aronsson
urskiljer några huvudteman i romanen, såsom rättvisa, heder, frihet och kärlek.[6]
Romanen uppmanar till ”ordhållighet, principfasthet oavsett konsekvenser”.[7]
I
Min svenska historia skriver Moberg: ”Sanningen om fäderna är den, att de i
gemen ingalunda lydde tio Guds bud och levde tadellöst inför Herran. Men de
ägde vissa begrepp om heder och ära, om redlighet och ärlighet, som icke fick
antastas eller under några förhållanden uppmjukas. […] Framförallt krävde mans
heder, att han aldrig svek ett löfte. Modet var mannens mest aktade egenskap,
feghet hans mest föraktade.”[8]
Staffan Stalledräng — dess historicitet
Staffan i Puck Beers roman följer till
det yttre Olof Bromans lilla biografi. Staffan är en bygdens son som dragit
till Tyskland, studerat i Korvey, och sedan skickats till Hälsingland. Efter
att ha träffat kung Stenkil och sedan tagit vägen genom Roslagen till kusten
och därifrån med skeppslägenhet till Hälsingland, tar Staffan tjänst hos bonden
Tord i Mårdäng, där han snart visar sig ha god hand med hästar, och följaktligen
blir Tords stalldräng. Staffan predikar och samlar snart kring sig en skara
anhängare och vänner: Lumber fredlös, Snare vallhjon, Joel träl, och andra.
Historiciteten
tonas ned i Puck Beers roman, men endast vad beträffar hårda fakta. Handlingens
förläggning i 1060-talets Hälsingland ger författaren tämligen stor frihet, då
vår faktiska kännedom om konkreta tilldragelser och enskilda personlighet är
mycket ringa. I Pär Lagerkvists Dvärgen och Vilhelm Mobergs Rid i natt!
placeras handlingen på icke namngivna orter, och kända personers namn undviks
helt eller nästan helt — detta i syfte att inte binda författarens händer. Beer
kan låta praktiskt taget vad som helst hända, som inte är osannolikt med
avseende på tidens allmänna förutsättningar, utan att det riskerar att komma i
motsägelse med någon känd händelse. Jan Guillou, som själv gjort succé med
böckerna om Arn, som ju utspelar sig i en för Sveriges del källfattig tid,
uttrycker det så här: ”Om det historiska källmaterialet är tunt, som exempelvis
när det gäller den svenska medeltiden, kan romanformen passa utmärkt.
Författaren kan med sin fantasi försöka fylla i de mönster som vi bara kan ana
men inte veta något säkert om, ungefär som när arkeologer med ritningar
rekonstruerar ett hus med utgångspunkt för ett fåtal ruinresten.”[9]
Personligheter
med anknytning till Sverige i helhet nämns och skildras, dock mycket
summariskt. I inledningen möter Staffan kung Stenkil, som enligt tidens
kortfattade krönikor skildras som en god bågskytt och i övrigt en godlynt och
föga krigisk kung. För denne läser Staffan ett rekommendationsbrev från
ärkebiskop Adalbert av Bremen.[10]
Senare möter Staffan Adalbert den yngre, om vilken vi inte får veta mer än vad
som är historiskt känt, nämligen ingenting, utom att han ”sitter i Sigtuna”.[11]
Olof Haraldsson nämns i förbigående en gång. Hednatemplet i Uppsala skildras
tämligen utförligt. Tronstrider efter Stenkil behandlas summariskt. Om
händelser på kontinenten sägs ingenting utom att det redan är kristnat.
Likväl
är Staffan Stalledräng en historisk
roman i striktare bemärkelse än exempelvis Rid
i natt! Språket är arkaiserat. Vissa drag lånas från de isländska sagorna,
med uttryck som ”och så är han ute ur sagan”. Under och övernaturligheter
förekommer utan att ges naturliga förklaringar. Till exempel drömmer Staffan
att han kommer till en gård och börjar predika, för att strax upptäcka att han
står inför de hedniska gudarna, livs levande — Tor, Oden och Balder sitter där.
Oden ger honom tillåtelse att säga vad han har att säga, men när han tystnar
bryter Tor friden och kastar en yxa mot honom, vargarna Gere och Freke bussas
på honom och sliter sönder hans kläder. Staffans följeslagare blir varse att
Staffan sover oroligt; så hör de klangen av Tors yxa som missar sitt mål, och
strax därpå ser de hur Staffans kläder rivs sönder som av osynliga bestar.[12]
Vidare
finns där episoder då Staffan drömmer om jungfru Maria, något som känns
inspirerat från Rimberts Vita Ansgarii.
Den lånar alltså drag från isländska sagor och kristna helgonbiografier, och
får därigenom kanske större historicitet än om den varit strängt realistisk, då
den stundom gör intryck av att kunna ha varit skriven på medeltiden.
Heder, ära och ordhållighet
Puck Beer synes dela Vilhelm Mobergs
uppfattning om att äldre tider höll sådana ideal som heder, ära och
ordhållighet högt i helgd. Där görs heller ingen skarp skillnad mellan
hedningar och kristna. De mer besinningsfull hedningarna vill låta Staffan
stanna i Hälsingland och tala för sin sak just för att de i honom ser sådana
dygder. När Tord bonde frågar sin hustru Imber om han borde köra iväg Staffan,
eftersom han sådde split bland husfolket med sina sällsamma läror, så svarar
hon, att det ska han visst inte göra, och ett av hennes argument är just att:
”’Han är modig. Han viker inte från det han sagt.’”[13] Dygderna är desamma för
kristna och hedningar, men hos hedningarna har de blivit förvända på grund av
deras stamtänkande.[14]
Staffan kritiserar även materialismen. Man ska inte vända kappan efter vinden
eller sälja sina ideal för snöd vinnings skull. Man ”vinner” inget på att tjäna
Gud. Man kan inte handla med Gud. Att tjäna Gud är fråga om en sinnelagets
omvandling. I slutet av romanen låter Beer Staffan uttala romanens sensmoral i
klartext: ”’Kämpa för kärleken med ditt
liv!’”[15]
Lägerelden i vinternattens mörker — en mångbottnad bild
Beer justerar Staffans 1060-tal, så
att det bättre stämmer överens med samtiden. Hälsingland kallas ”mörkoland” och
beskrivs som vore det helt oberört av kristendomen. Hälsingarna beskrivs som
hade de aldrig tillförne sett en munk. Olof Haraldsson, vars helgonrykte nått
Adam av Bremen redan på 1070-talet, och om vilken det säkert talades om vitt
och brett i Hälsingland redan före Staffans ankomst, nämns en enda gång, liksom
i förbigående. Beer manar fram suggestiva bilder som ger läsaren en
föreställning om den lilla kristna församlingen omgivet av hedendomens mörker:
Tre män kring en lägereld en mörk och kall januarinatt:
Landet låg och sjöng sina trollsånger. Långt borta i
skogarna satt en trollkona och sjöng och en trollkarl trummade till hennes
sång. Hela landet sjöng med, forsar och vattenfall sjöngo, vilda djur tjöto och
vindar dånade. Bergkammar stucko upp över skogarna, stenknivar som skuro i
snön, skuro i vinden, strängar av sten, varöver vinden drog sin sträva stråke.
Landet sjöng trollsånger med alla strupar och strängar, och mörker och hedendom
bredde sig mäktigt över människohåg och människosteg. Ensamma färdemän skalv
trollbundna mitt i detta väldiga mummel. Trollkarlen trummade allt vildare och
trollkonan sjöng allt starkare och vinterstormen, som låg fjättrad i vindarnas
fatabur, vaknade ur dvalan och vred sig ur buren så att husen skakade, vred sig
fri och ristade sin kappa så att snön stod som en rök, och for vinande iväg.
Det blev snöstorm över landet, luften var tjock som av to och blår, det var
omöjligt att rida mot vädret, och alla vägar och märken snöade igen. Allt blev
en enda stiglös tummelplats för den trolldomslösta snöstormen som dansade till
trollkarlens dova trumma och trollkonans vilda sång, jojkade och dansade och
stötte i lur, ylade som en ulvflock och råmade som en väldig älg.
Men
mitt i denna skrämmande trollsång lysa de tre männen frid åt sig, bygga de ett
tält av eldsken över sig, en fridsring, fem alnar vid och till höjden över
huvudet på en reslig man, ett stänk av ljus i ett hav av villande mörker.[16]
Beskrivningen för tankarna till den
berömda bonaden från Skog, just i trakterna där Staffan och hans kamrater
slagit läger i Beers roman, på vilken avbildas en hårt trängd liten kristen
församling i en kyrka, mot vilken ett myller av hästar, hemska fabelvidunder
och krigare går till storms från ömse sidor, enligt en tolkning pådrivna av
Oden, Tor och Frej som står med armarna i vädret långt till vänster på bonaden.
Alldeles som ”ett litet stänk av ljus i ett hav av villande mörker”.
I
en sådan sinnesstämning, där mörkret utanför den snäva ljuscirkeln var ett
formligt pandemonium, måste en känsla av maktlöshet, hopplöshet och förlamande
fasa ha infunnit sig. Den allvetande berättaren i romanen frågar retoriskt:
Är inte den nattliga lägerelden som levnaden, som
människolivets korta dagväkt, där allt ligger nära till hands och klart belyst?
Ett stycke kring elden kan man ännu skönja något av det som hör verkligheten
till, men snart blir de vildas marker därutanför otydliga och töckniga och ett
svallande mörker tar vid, det okända, den värld som liknar en väldig förvriden
skugga av vår egen värld, men där gränserna äro sprängda mellan onda och goda
förrådsrum och där tidens rutverk av väkter, månader och årstider fallit sönder
och sopats bort och allt är hejdlöst och förfärande. En värld ur vars djup
trollkonor tvinga onda fylgior i sin tjänst och skrämmande andemakter härska.
Bleka skina våra lägereldar i detta gåtfulla svalg av trollsång och ondskemakt.[17]
Lägerelden i mörkret kan tjäna som
bild för otaliga företeelser. Det här stycket torde man kunna tolka som vilka
fatala konsekvenser historiemissbruk kan få, och att det är av vikt att bringa
ljus i historien och återupprätta ”gränsen mellan onda och goda förrådsrum”.
Har
vi bonaden från Skog framför oss slås vi av hur inlevelsefullt och troget Beer
beskriver stämningen bland de kristna på 1000-talet. Denna betraktelse får
avsluta frågan om Beers trohet mot historiciteten.
Man
kan undra hur dessa bilder — både Beers och Skogsbonadens — slog an på
beredskapstidens svenskar. Ett litet fridens land runt vilket kriget rasar, ett
litet kristet land omgivet av ett nyhedniskt imperium. Hälsingland på
1000-talet var försänkt i hedendomens mörker, liksom Europa på 1940-talet var
försänkt i den nazistiska nyhedendomens mörker. I såväl hedendomen som nazismen
härskade ett slags stamtänkande, och just stamtänkandet blir ämnet för Staffans
första predikan, då han just anlänt till Tord bondes hus:
Ty Allfader, som härskar över gudar och människor, den
ende store guden, skapade människan till frände i alla människors frändeflock.
Till detta vände sig mans styrka, mans ära; att vara frände, att vara god. Men
mannens snäva håg kunde icke gripa om Allfaderns bud. Mannen delade den stora
frändskapen till små trånga flockar som stodo varandra emot. De gjorde äran
liten och förkrumpen, så att den bara gällde för envar av dem, och styckade
sönder lyckan i världen, så att dess fullhet brast. Och kvinnan, som var utvald
att bära fred mellan människor, och därför fick en fridlyst ring omkring sig
var hon gick, styckade freden, bar fiendskap mellan män och eggade sina söner
till strid.[18]
Staffan går dock inte så långt att han
förespråkar konsekvent pacifism: ”’… en
man skall icke hugga med svärd förrän i strid för en god sak.’”[19] En
nödvändig reservation i en roman utkommen under beredskapstiden.
Anspelningarna
på samtiden, det vill säga andra världskriget, blir stundtals nästan
övertydliga. Så tilltalas läsaren vid ett tillfälle direkt av ”den allvetande
berättaren”, och får följa denna tillbaka genom tiden, förklädda till två
vandrare, och göra ett besök i Staffans nybyggda kyrka och samtala med denne.
Berättaren och läsaren berättar sedan för Staffan i förtäckta ordalag om
situationen under andra världskriget:
’Väl må du fråga om resan’, ropa vi ångestfyllt. […]
’Vi redo genom vår egen tids ondska, våra dråp och vårt svek. Vi redo genom
illgärningar och högar av broderlik. Allt detta voro vi skyldiga till, antingen
genom att utföra dådet med egen hand eller genom att vända bort ögonen och
stillatigande låta det ske.’[20]
Och i slutet, när Staffan blivit
dräpt:
När friheten och rätten dräpes i landet där vi bo, är
icke nesan vår? Uppreste vi oss för sent till försvar? Förstodo vi icke när
tiden var inne att komma med våra sköldar och spjut och sluta oss till värn för
ljus dag och höga himlavalv?[21]
För att sammanfatta det hela är
Staffan Stalledräng skriven under intryck av nazismen och andra världskriget,
precis som Vilhelm Mobergs Rid i natt!.
Beers Staffan äger samma dygder som Svedje i Rid i natt!: Rättvisa, heder, ordhållighet, kärlek, principfasthet
oavsett konsekvenser. Framförallt kämpar Beers Staffan mot stamtänkande och för
universell kärlek. Hedendomens stamtänkande, som gav upphov till släktfejder,
står här som en metafor för nazismens rastänkande. Ur detta perspektiv framstår
Staffan Stalledräng som en tidstypisk roman.
[1] Svenskt litteraturlexikon,
1979, uppslagsordet Beer, Puck.
[2] Barkelius, sid. 136.
[3] Peter Aronsson 2000, sid.
110.
[4] Peter Aronsson 2000, s 117.
[5] Peter Aronsson 2000, s 117.
[6] Peter Aronsson 2000, s 115.
[7] Peter Aronsson 2000, s 116.
[8] Peter Aronsson 2000, s 114.
[9] Guillou 2002, s 135.
[10] Puck Beer, 1944, s 9-17.
[11] Puck Beer 1944, s 167-170.
[12] Puck Beer 1944, s 79-88.
[13] Puck Beer 1944, s 37.
[14] Puck Beer 1944, s 31-32.
[15] Puck Beer 1944, s 265.
[16] Puck Beer 1944, s 72.
[17] Puck Beer 1944, s 73.
[18] Puck Beer 1944, s 32.
[19] Puck Beer 1944, s 30.
[20]Puck
Beer 1944, s 264.
[21] Puck Beer 1944, s 276.
Kommentarer
Skicka en kommentar