Enrading
Himlens fågelsträck: vårens kalligrafi.
November (novell)
Stina höll ändarna av Jespers halsduk och drog honom skrattande efter sig. Jesper lät sig fogligt ledas, plöjande lönnlöven med fötterna. Mörkret hade fallit. De nakna lönnarna sträckte sina grenar likt adoranter mot en nästan apelsingul månskära. De befann sig i parken där de först hade träffats. Det var precis som om de aldrig hade skiljts åt. Efter alla dessa år levde kärleken ännu. Han försökte följa henne så gott han kunde där hon skrattande sprang framför honom. Hon var precis som han mindes henne. Lika vacker, lika färgglad, lika full av liv. Hon tycktes inte ha åldrats en dag sedan senast han såg henne. Benen vek sig under honom, och han stod på alla fyra. Hans händer försvann i löven. ”Låt mig bara vila en stund”, flämtade han. Stina lade sig raklång i löven bredvid honom. Hon var också andfådd, men skrattet dröjde kvar i hennes ansikte. ”Nu ska du skyffla löv över mig!” sade hon befallande. Jesper velade, men Stina spände blicken i honom och gjorde en sur min. Då g...
Kommentarer
Skicka en kommentar