Staffanslegendens gestaltning på Delsbo Online
Foto och text: Niklas Kindström
Hemsidor
Jag ska ta upp till behandling endast
sajten Delsbo Online. Där behandlas Hälsinglands äldre historia tämligen
utförligt. Staffan sätts in i ett sammanhang. Det omtalas att kristendomen i
Hälsingland hade en historia före Staffan. Missionärer, ”mestadels från Norge”,
hade varit verksamma i Hälsingland redan före Staffans ankomst, dock utan att
kristendomen fått fäste. ”Hälsingarna var inte så ivriga att införliva sig med
denna nya religion och dess svavelosande präster så det förekom mycket bråk och
träkyrkorna brändes ner.” Så kom Staffan, som beskrivs som högmodig och nitisk
i sin kamp mot hedendomen.
På
Delsbos hemsida omtalas att Staffan skulle ha prästvigt en vis Djure Jarl:
Staffan var självsäker och högmodig i sina
predikningar, han rev ner avgudabilder och välte blodsofferstenar. Efter något
år tog han sina hästar och begav sig ut i landskapet. Hans första stopp blev
Arbrå, sen fortsatte han vidare mot Järvsö, där han prästvigde Djure Jarl.
Färden gick mot Ljusdal, sedan Delsbo, Forsa, Hög, Bergsjö, Jättendal.[1]
Varifrån hemsidetextens författare hämtat
denna uppgift redovisas inte. Men det finns verkligen en känd Djure från denna
trakt vid denna tid. På runstenen vid Järvsö kyrka, katalogiserad som H6,
omtalas en viss Djure, Redulvs son.[2]
Inskriften lyder i sin helhet (i Riksantikvarieämbetets översättning på
informationsskylten vid stenen): ”Unnulv och Fjolvar reste denna sten efter
Djure, sin fader, och efter Haurlög, sin moder, dotter till Fjolvar på
Vitgudsstad.” Börje Björklund, kyrkoherde i Ljusdals församling, har skrivit om
Djure i en 1962 utgiven essä, vars första del är fiktiv. I denna fiktiva del
låter han Staffan anlända till Jarlsö, där han träffar Djures båda söner Unulf
och Fjolvar. Staffan uppmärksammar en nyligen uppförd runsten, med inristat
kors och ovan nämnda text, och frågar Unnar och Fjolvar om den. Unulf svarar
då, att Djure avlidit några år tidigare, men att han dessförinnan hann bli
omvänd av en engelsk missionär, och satt sig in sinnet att riva hednatemplet på
Jarlsö och bygga en kyrka i dess ställe. Han hade inte hunnit förverkliga
planerna, då folket blivit så uppretade att de stenat honom, men han hade i
alla fall lyckats förankra sina planer hos daläldsten, och av denne fick
Staffan stöd när han började predika och påtala det nödvändiga i att bygga en
kyrka.[3] På
det viset hade alltså Djure i Björklunds berättelse förberett marken för
Staffan. Gissningsvis är det alltså Björklunds fiktiva berättelse som legat
till grund för hemsidans påstående om Djure. Man har alltså inte gjort skillnad
på en didaktisk men fiktiv novell och på ”äkta” legend.
I
essäns senare, icke-fiktiva skriver Björklund:
Säkerligen hade också vid den tiden [dvs vid tiden för
Staffans ankomst ca 1060] en hel del av invånarna blivit kristna just genom
engelsk norsk mission. Därom vittnar den berömda Forsa-ringen med sin kristna
inskrift, och som enligt den senaste forskningen visat sig härröra från
1000-talets förra hälft, alltså från tiden innan Stenfinn verkade här. För
legenden har han blivit den helige Staffan och skall ha åstadkommit en
verkligen ”väckelse” bland de annars föga fromma invånarna norr om Ödmården.[4]
Möjligheten finns förstås att den
anonyme författaren till Delsbos hemsida har fått sin uppgift någonstans ifrån.
Kanske har Messenius, som uppenbarligen kunde läsa runor, skrivit om att
Staffan prästvigt Djure Jarl i sin Scondia
Illustrata? Jag vet inte. Men jag tror inte det. I ett verk av J. J:sson
Hanzén — Järvsö prästgård — sägs
ingenting om det, trots att en avsevärd del av boken behandlar brytningstiden
mellan hedendom och kristendom. Uppgiften är allt för uppseendeväckande för att
han inte åtminstone skulle omnämna den. Staffanslegenden går han inte in på
överhuvudtaget. Däremot drar han slutsatsen lokala stormän ofta ansvarade för
den lokala kulten, och följaktligen var ett slags präster, och att det ofta var
dessa som, efter omvändandet, prästvigdes: ”Vi hålla således för troligt, att
prästgården på Järvsö kyrkö varit prästgård ännu innan kristendomen infördes i
socknen.”
På 1700-talet trodde man att Järvsö är en
förvanskad form av Jarlsö, varav idén kommit att denne runstens-Djure skulle ha
haft titel av jarl. Denna tanke omhuldades av Olof Broman[5] och efter honom Pehr
Schissler, från och med 1729 kyrkoherde i Järvsö, som år 1753 utgav den lilla
skriften Jerlsö Sockns Beskrifning, i
vilken han beskriver och även återger texten i den runsten som långt senare
skulle få namnet H6, och som står just på den lilla ö där Järvsö kyrka står.
Schissler skriver att Järvsö kan härledas ur orden
Jerl, Jarl, eller Jærl; ty oansett thet skulle
bestridas, at then som thenne Ö i början bebott, och til hwilkens minne then
Sten är, som står uprester på Prästegården, icke någon man af besynnerligit
wärde warit, eller med Jarlanamn och heder försedd, som dock gifvas kunde, så
wida bekant är at sjökanten i Helsingeland haft sine Jarlar och Hövdingar; så
har han likafullt, såsom bland the mindre wärdige och såsom en Socknens
föreståndare och gammal hedersman, ägt förmodligen Jarla namn, och efter honom
Socknen sålunda blifwit kallat Jerlsö.[6]
Detta hävdar han efter att ha avvisat
idén att Järvsö skulle ha kommit från djuret järv, som finns avbildat på
socknens sigill. Men Järvsö kommer från varken järv eller jarl. Stefan Brink
skriver i Ortnamn i Hälsingland:
Järvsö (Yærdø
1314) har sin kyrka strategiskt belägen på en liten ö i Ljusnan, liggande
centralt i socknen som är itudelad av älven. Detta önamn — som har blivit ett
sockennamn — består av ett välbelagt gammalt mansnamn fsv Iærd, ursprungligen brukat som binamn ’den brune’, samt efterleden ø. [7]
Efter denna vidlyftiga utredning av
uppgiften om Staffans prästvigning torde man kunna säga följande: Här ser vi i
detalj hur en legend växer.
[2] Mats Moberg 2002, s 91.
Runtexten i dess helhet finns att läsa på: http://apachepersonal.miun.se/~akejohan/jarvso.htm
[3] Börje Björklund, 1962,
sid: 5 ff.
[4] Börje Björklund 1962, s
15.
[6] Pehr Schissler 1972, s 14.
[7] Stefan Brink, s 37.
Kommentarer
Skicka en kommentar