Skräck och sånt

  Arabiskt schack Schackspelet kom till Europa via araberna. Med araber avser jag alla de folk under muslimernas tidiga imperium som hade arabiskan som lingua franca. Men hur spelades arabiskt schack under medeltiden? Utgångsställningen på brädet var densamma som vi känner den, med undantag för att damen (som i arabiskt schack kallades rådgivaren) och kungen hade ombytta platser. Kungen stod alltså på d1/d8. Kungen gick på samma sätt som i modernt schack. Rådgivaren (d. v. s. damen)var betydligt svagare än i modern schack, för den kunde bara gå ett steg diagonalt. Under spelets gång hade den alltså bara 32 rutor att röra sig på. Likaledes var löparna synnerligen svaga. Den kunde nämligen bara gå två steg diagonalt, och liksom springaren kunde den hoppa över pjäser. Följderna av att löparen bara kunde gå två steg diagonalt var två: dels kunde löparen nå endast 8 rutor under spelets gång, dels kunde en löpare aldrig någonsin slå eller hota en annan löpare. Springarna och tor...

  Sankt Kristoffer Av den katolska kyrkans väldiga skara helgon är Sankt Kristoffer ett av de märkligaste, för han var, enligt legenden, monster och superhjälte i ett, och hade dessutom en tid varit i tjänst hos självaste djävulen. Sankt Kristoffer hörde nämligen till det skräckinjagande släkte människoätande människor med hundhuvud, som kallades cynocephaler , och som sades leva någonstans i Asien. Förutom att han hade hundhuvud, var han tolv alnar lång (ca sex meter), och därmed var han, enligt historikern Tue Gad, dubbelt så lång som Goliat. Uppenbarligen var han medveten om sin stora styrka, för han ville på inga villkor tjäna någon mindre än världens mäktigaste herre. Således gick han i tjänst oss en kung (som också hörde till hundhuvudenas folk), men tog avsked så snart han upptäckte att kungen var rädd för djävulen. Han sökte upp djävulen och gick i dennes tjänst, men också denna gång blev han besviken, för djävulen darrade ömkligt varje gång en viss Kristus kom på tal. San...

  The Man Who Went Too Far av E. F. Benson. Pan är i den grekiska mytologin en dubbel gestalt. Å ena sidan återfinns han i Dionysius följe och ägnar dagen lång åt att musicera, dricka vin och dansa och älska. Å andra sidan injagar han panisk skräck i den ensamma vandraren och får denna att känna sig liten och obetydlig inför naturens majestät. I The Man Who Went Too Far av E. F. Benson (1867-1940) möter den förre detta konstnären Frank Halton som dragit sig tillbaka från stadens vimmel till en ensligt belägen lantlig idyll. Där gör han absolut ingenting utom att försöka bli ett med livets ström och på så sätt vinna evig ungdom. Hans metod är helt enkelt att välja glädje. Han söker sig till allt som utstrålar livsglädje, men undviker allt som vittnar om livets mörkare sidor. På det sättet kommer han i kontakt med livet. Likt en ung Siddharta Gautama strövar han omkring i sitt lantliga paradis, skyddad från åsynen av varje som helst lidande. Fåglar och andra djur söker sig til...

Ekorren lagrar mat inför vintern och har därför inom folktron tillskrivits förmågan att se in i framtiden. ”Dess tänder tjäna trollkarlar som medel att se in i framtiden”, skriver Olaus Magnus. Inom den lärda magin står ekorren under Jupiters välde, för Jupiter är välmågans och det fredliga värvets planet. Genom sin snabbhet kom ekorren att inom den lärda magin också förknippas med Merkurius, som rådde över kommunikationer. Merkurius var sjömännens, vägfararnas och talarnas planet. Enligt Olaus Magnus tog sig ekorren över vattendrag genom att sätta sig på flytande träbitar och använda svansen som segel. Gikt var givetvis ett svårt handikapp under medeltiden, då apostlahästarna var det vanligaste färdmedlet också över långa sträckor. Mot denna sjukdom rekommenderar Hildegard av Bingen (1098-1179) smörjning på huden över det drabbade stället med ekorrfett blandat med björnfett. I den nordiska mytologin är ekorren Ratatosk förknippad med ränksmidaren och orosstiftaren Loke, eftersom den s...

Stararnas sotflagor yr kalejdoskopiskt mellan helspacklad himmel och stadens betong, bildar så plötsligt en pil och sätter av mot söder

Stina höll ändarna av Jespers halsduk och drog honom skrattande efter sig. Jesper lät sig fogligt ledas, plöjande lönnlöven med fötterna. Mörkret hade fallit. De nakna lönnarna sträckte sina grenar likt adoranter mot en nästan apelsingul månskära.   De befann sig i parken där de först hade träffats. Det var precis som om de aldrig hade skiljts åt. Efter alla dessa år levde kärleken ännu. Han försökte följa henne så gott han kunde där hon skrattande sprang framför honom. Hon var precis som han mindes henne. Lika vacker, lika färgglad, lika full av liv. Hon tycktes inte ha åldrats en dag sedan senast han såg henne. Benen vek sig under honom, och han stod på alla fyra. Hans händer försvann i löven. ”Låt mig bara vila en stund”, flämtade han. Stina lade sig raklång i löven bredvid honom. Hon var också andfådd, men skrattet dröjde kvar i hennes ansikte. ”Nu ska du skyffla löv över mig!” sade hon befallande. Jesper velade, men Stina spände blicken i honom och gjorde en sur min. Då g...

 Stad i sol och skratt Kärleken paraderar under regnbågen Livet skyr det skymningsgrå, trivs bäst bland glada färger