Skräck och sånt

Vincents hemlighet Jag hade länge haft känslan av att Vincent bar på något som plågade honom. Vincent var intellektuell och känd som en lysande konversatör, men de sista åren hade han i allt större utsträckning undvikit de stora världsproblemen och föredragit att tala om likgiltiga ämnen, såsom väder och vind och vad han åt till frukost. Han var inte en man som talade om känslor och personliga problem på någons uppmaning, så jag visste att allt jag kunde göra var att finnas för honom och varje vecka besöka honom i hans vindsvåning på Södermalm och dricka te med honom och röka och beundra hans böcker, som inte bara stod i bokhyllorna, utan låg i växande travar på golvet och möblerna likt stalagmiter i hans intellektuella grotta. En dag, hoppades jag, skulle han öppna sig. Och den dagen kom! Som vanligt satt vi och rökte och drack te. Vincent var ovårdad med skäggstubb och glanslöst hår som spretade åt alla håll och med skovor på sin luggslitna kofta. Han var mer än vanligt tystl...

DEN TRAGISKA BERÄTTELSEN OM MALCOLM Äntligen hittade Malcolm sin nisch i Hollywood. Han spelade krigsinvalid i den ena filmen efter den andra. Det var beredvilligheten att låta amputera sig på riktigt inför rollerna som satte fart på karriären. Först spelade han enbent i en film om 2:a världskriget – på filmduken sågs han i ungefär en sekund när han passerade med kryckor i bakgrunden i en scen på ett militärsjukhus. I nästa film spelade han krigsinvalid med båda benen amputerade i en film om amerikanska inbördeskriget. Egentligen skulle han också här bara synas någon sekund i bakgrunden – denna gång på en sjukhusbrits, och dessutom under ett täcke. Men regissören rördes så till den grad över det offer för konsten som Malcolm gjorde att han fick manusförfattaren att skriva in en liten roll med replik åt den självuppoffrande skådespelaren. En överste skulle passera britsen där han låg och säga: ”How do you do, soldier?” Varpå Malcolms rollfigur skulle svara: ”Just fine, Colonel...

Mannen vars ord ingen kunde minnas Det var när hettan varat i månader och hyreshusens alla fönster stod vidöppna och människorna rörde sig håglösa under en obarmhärtigt brännande sol som predikanten dök upp från ingenstans och höll svavelosande predikningar på förortstorgen och fördömde allt och alla. Var han än talade fick han folk att resa sig från parkbänkar och fontänkanter och stenmurar och samla sig kring honom, och han tände en eld i deras ögon och snart genljöd slagorden mellan betonghusen. Han kom istället för åskovädret, han bjöd på den urladdning som vädergudarna snålt höll inne med. Jag hörde om honom från mina vänner. Med febriga ögon och förvridna ansikten prisade de den vandrande predikanten som manade fram visioner alltför fantastiska och vidunderliga för att uttryckas i ord. Deras hängivenhet både skrämde och fascinerade. Också jag längtade efter en urladdning av vad slag som helst. Jag stod inte ut med den förlamande hettan som gjorde att man inte ens kunde s...

nattåget skakar månens silver i pannan på min spegelbild

Solen slår en bro över Ljusnans glatta is Endast för älvor!

I snön går en stig mellan rader av björkar Kung Bores högvakt

December 1999 hyrde jag ett torp utanför Nyköping för att lägga sista handen vid min doktorsavhandling. Om dagarna strövade jag kring i den täta dimman bland enar, uråldriga stenmurar och hällristningar; om kvällarna skrev jag på min avhandling med en eld brinnande i kakelugnen. Märta, min katt, gick ut och in som hon ville.     En kväll kom Märta hem sent på natten, våt och jordig i pälsen. I svansen hade fastnat ett hoprullat stycke näver. Förundrad tog jag bort det och kunde konstatera att någon hade fäst det där – för det fanns ett meddelande ristat med runor på det. Jag tänkte, att det var ett larvigt pojkstreck, och eftersom jag inte kunde läsa runor kastade jag näverbiten i kakelugnen.   Nästan omedelbart hördes en kusligt väsande kvinnoröst, sjudande av undertryckt vrede, inifrån kakelugnen: ”Håll katta din från graven min!”