Den tragiska berättelsen om Malcolm (skräcknovell)

DEN TRAGISKA BERÄTTELSEN OM MALCOLM

Äntligen hittade Malcolm sin nisch i Hollywood. Han spelade krigsinvalid i den ena filmen efter den andra. Det var beredvilligheten att låta amputera sig på riktigt inför rollerna som satte fart på karriären. Först spelade han enbent i en film om 2:a världskriget – på filmduken sågs han i ungefär en sekund när han passerade med kryckor i bakgrunden i en scen på ett militärsjukhus.

I nästa film spelade han krigsinvalid med båda benen amputerade i en film om amerikanska inbördeskriget. Egentligen skulle han också här bara synas någon sekund i bakgrunden – denna gång på en sjukhusbrits, och dessutom under ett täcke. Men regissören rördes så till den grad över det offer för konsten som Malcolm gjorde att han fick manusförfattaren att skriva in en liten roll med replik åt den självuppoffrande skådespelaren. En överste skulle passera britsen där han låg och säga: ”How do you do, soldier?” Varpå Malcolms rollfigur skulle svara: ”Just fine, Colonel!”

I den stilen fortsatte det. I nästa film försvann en arm, och i filmen därpå den andra armen, sedan ögonen, öronen, näsan, och så vidare. Hans roller blev allt större, och han vann ryktbarhet och fick sitta i diverse talkshows och berätta om sin drivkraft att offra sig för konsten – ända tills han fick en roll där han även skulle vara utan tunga.

Så småningom kunde regissören bara kommunicera med honom genom att med fingret teckna stora bokstäver på hans mage. På detta sätt tilldelades Malcolm den roll som skulle ge honom det definitiva genombrottet – men som också, sorgligt nog, blev hans sista: som hjärna i en glasburk med formalin i laboratoriet hos en vansinnig vetenskapsman. För den rollen fick han ett hedersomnämnande på Oscarsgalan.

Han var påtänkt för flera liknande roller som hjärna i glasburk; men så blev det skriverier i tidningarna, och en professor i etik satt på bästa sändningstid i ett stort nyhetsprogram på teve och kritiserade filmbranschen som, menade hon, hade gjort fel i att låta Malcolm gå så långt i sin självdestruktiva strävan efter att slå igenom på vita duken. Skandalen var ett faktum. Det gick en våg av olust genom hela filmvärlden, och en rad regissörer och producenter ställdes i skamvrån.

Det som var kvar av Malcolm ställdes i glasburken längst in i ett underjordiskt rekvisitaförråd i Nevadaöknen, och där står han, såvitt känt, än idag och drömmer i evigt mörker om sin märkliga skådespelarkarriär.