Vincents hemlighet (skräcknovell)

Vincents hemlighet

Jag hade länge haft känslan av att Vincent bar på något som plågade honom. Vincent var intellektuell och känd som en lysande konversatör, men de sista åren hade han i allt större utsträckning undvikit de stora världsproblemen och föredragit att tala om likgiltiga ämnen, såsom väder och vind och vad han åt till frukost. Han var inte en man som talade om känslor och personliga problem på någons uppmaning, så jag visste att allt jag kunde göra var att finnas för honom och varje vecka besöka honom i hans vindsvåning på Södermalm och dricka te med honom och röka och beundra hans böcker, som inte bara stod i bokhyllorna, utan låg i växande travar på golvet och möblerna likt stalagmiter i hans intellektuella grotta. En dag, hoppades jag, skulle han öppna sig.

Och den dagen kom! Som vanligt satt vi och rökte och drack te. Vincent var ovårdad med skäggstubb och glanslöst hår som spretade åt alla håll och med skovor på sin luggslitna kofta. Han var mer än vanligt tystlåten, sade knappast ett ord på två timmar, utan satt tillbakalutad med halvslutna ögon och kedjerökte. Först när jag skruvade på mig i fåtöljen och började fundera på en lämplig avskedsfras, fimpade han cigaretten med en hastig rörelse och utbrast:

”Jag står inte ut längre! Jag måste visa dig en sak!”

Så greppade han armstöden så att knogarna vitnade och hävde sig upp på darrande ben. Jag förfärades över hur mycket han hade åldrats. Han gick till en bokhylla och räckte mig sedan en sådan där platt grå förpackning som gamla filmrullar brukar ligga i.

”Min käre vän”, sade han. ”Många människor söker sig till mitt sällskap, men det är bara dig jag litar på och kan kalla min vän. Gå hem till dig och se den här filmen. Den är gammal, mycket gammal. Men det försiggår samma blasfemiska ting där idag som på filmen. Och du ska att jag har varit där! Jag har deltagit i det fruktansvärda som du kommer att se, och jag har sett vad ingen människa ska se… Se på filmen och döm mig inte för hårt, utan be en bön för min själs salighet!”

Samma natt låste jag in mig i mitt arbetsrum sedan Vera, min hustru och livskamrat, hade somnat. Jag gjorde i ordning filmprojektorn, mörklade rummet och lät filmen rulla.

Det var en grynig och bleknad film av mycket dålig bildkvalitet. Först kom ett tio sekunder långt klipp på svartklädda kvinnor och män med facklor i händerna som gick in i en grottmynning. Sedan följde en ungefär lika lång frekvens som visade de svartklädda människorna i en sal i grottan. Deras ansikten var dolda av kapuschonger. Facklorna hade stuckits i hållare i salens väggar och kastade ett flackande sken på den dystra skaran, som stod i en ring runt ett svart hål i grottans golv. Ur hålet reste sig en vit pelare som verkade rotera sakta. Den pulserade och vajade långsamt av och an likt ett träd i hård blåst. Till sist tyckte jag mig se att den var luden. Förfärad insåg jag att den vita pelaren var en levande varelse.

Sedan slutade filmen. Jag tände lampan och satt en stund i fåtöljen, oförmögen att riktigt förstå vad jag hade sett. Vad var detta för en ondskefull kult? Hur hade Vincent kunnat tillåta sig att syltas in i detta?

Trots den sena timmen lyfte jag på luren och slog Vincents nummer. Han svarade inte. Jag antog att han sov. Skakad lämnade jag arbetsrummet och gick och lade mig. Jag lade armen om Vera och tryckte mig tätt intill henne.

Jag drömde att jag fördes av svartklädda gestalter mot den fruktansvärda levande pelaren. Facklornas sken spelade över dess ludna kropp, som pulserade och vajade av och an, medan en flöjt någonstans spelade en monoton melodi. 

På morgonen väcktes jag av Vera som räckte mig min mobiltelefon. Hon stod och såg spänt på mig och fingrade på skärpet till sin morgonrock. ”Det är Morgan”, sade hon.

Morgan var en gemensam vän till mig och Vincent. ”Hallå”, sade jag, fylld av onda aningar.

”Vincent är död!” sade Morgan.