Mannen vars ord ingen kunde minnas (skräcknovell)

Mannen vars ord ingen kunde minnas

Det var när hettan varat i månader och hyreshusens alla fönster stod vidöppna och människorna rörde sig håglösa under en obarmhärtigt brännande sol som predikanten dök upp från ingenstans och höll svavelosande predikningar på förortstorgen och fördömde allt och alla. Var han än talade fick han folk att resa sig från parkbänkar och fontänkanter och stenmurar och samla sig kring honom, och han tände en eld i deras ögon och snart genljöd slagorden mellan betonghusen. Han kom istället för åskovädret, han bjöd på den urladdning som vädergudarna snålt höll inne med.

Jag hörde om honom från mina vänner. Med febriga ögon och förvridna ansikten prisade de den vandrande predikanten som manade fram visioner alltför fantastiska och vidunderliga för att uttryckas i ord. Deras hängivenhet både skrämde och fascinerade. Också jag längtade efter en urladdning av vad slag som helst. Jag stod inte ut med den förlamande hettan som gjorde att man inte ens kunde samla tankarna för ett ögonblick.

Jag bönföll mina vänner om att åtminstone ge mig en vink om predikantens budskap, men då bröt de bara ut i ett sinnesrubbat fnitter och sade med skräcken lysande ur ögonen att det inte var lönt, det var onämnbart, ohyggligt, men samtidigt alldeles underbart. Jag måste höra honom själv för att förstå.

Predikanten annonserade aldrig sina predikningar. Han dök upp här och var och försvann när han eldat massorna och rop om hämnd och förstörelse och blod steg mot himlen. Men jag hade nu en gång bestämt mig för att höra honom och trots den olidliga värmen cyklade jag kring mellan torgen dag efter dag. Men mitt sökande var länge fåfängt, och missmodet och frustrationen växte inom mig, och om nätterna kunde jag inte sova utan vankade naken kring i lägenheten och slet mitt hår och grät och fruktade för mitt förstånd.

Men så en dag fann jag honom! Jag såg hans huvud höja sig över en folkmassa. Jag ställde ifrån mig cykeln och armbågade mig fram mellan svettiga människor i vilkas ansikten stod att läsa spänd förväntan och skälvande fruktan.

Predikanten började tala – och så han talade! Med kristallklar stämma och återhållsamma gester lät han orden flöda i en aldrig sinande ström som jag inte orkade kämpa emot och jag lät mig ryckas med, först mot min vilja men sedan viljelöst och i min virriga hjärna tog bilder och visioner form, och jag såg i andanom hur mäktiga stormar slet upp träden med rötterna och hur väldiga störtfloder drog med sig djur och människor och hela hus och hur mäktiga ljungblixtar sprakade i luften och pulvriserade hyreshus och tempel och väldiga monument. Jag såg hur marken skälvde, hur stora slukhål bildades och sög i sig bilar och hus och skrikande människor, och en massiv vägg av eld drog fram över världen och lämnade efter sig ett förbränt landskap, och ur jorden bröt fram strömmar av röd lava. Och luften fylldes av skallande skratt och klagorop och ångestmättade skrin, och jag såg hur vindunderliga väsen jagade människoskockar framför sig , frossade på förvridna människokadaver och såg sig omkring med ögon av eld. Och hela världen var idel vansinne, skräck och förtvivlan, kaos, förstörelse och död, och luften bar med sig likstank och svavelos och genljöd av människors ångestrop och sinnesrubbade skratt jämte otäcka vrål och gnäggningar och hemska skorranden ur strupar som inte var mänskliga.

Jag skrek, jag skrattade, jag önskade inget hellre än att få vara en del av den förstörande kraften, en del av den eldstorm som förvandlade världen till ett helvete med fasor utan slut, och jag stämde in med all min kraft i slagorden om förstörelse och skräck utan ände, och jag förlorade mig själv och världen kring mig sjönk undan och jag omslöts av mörker.

Jag vet inte hur jag kom hem igen, men jag vaknade i min säng, och hettan var förfärlig och min strupe var torr som fnöske. Jag släpade mig till badrummet och såg mig i spegeln och jag skrek av förfäran när jag såg den avmagrade gestalt av bara skinn och ben som blickade tillbaka på mig. Men så fort jag vänt bort blicken fylldes jag av längtan efter predikantens ord. Det var inte mat eller vatten jag behövde, utan ord, märkliga ord som likt ljungblixtar kund utplåna mitt jag och bli ett med en eldstorm som förvandlade världen till mörker och kaos. Och jag gick ut och vandrade planlöst kring på gatorna och här och var såg jag andra människor lika spöklika som jag själv som släpade sig fram under den obarmhärtigt gassande solen.

Plötsligt såg jag honom. Oklanderligt klädd i kostym stod han i begrepp att stiga in i en bil. Jag stapplade fram mot honom, försökte ropa, men bara ett matt kraxande kom ur min förtorkade strupe. Men han såg mig och han väntade och log välvilligt men avvaktande mot mig.

När jag kom fram till honom ville jag prisa hans predikan och säga någonting om den för att visa att jag förstått den och var en läraktig lärjunge. Men till min häpnad insåg jag att jag inte mindes ett endaste ord av den. Jag mindes bilderna i min febriga hjärna som den hade väckt, men vad handlade egentligen hans predikan om. Jag stod bara och gapade dumt tills predikantens välvilliga leende mattades och han visade tecken på irritation och otålighet. Då fick jag makt över min tunga och sade:

”Ädlaste herre, jag hörde en av Era predikningar för en tid sedan, och jag blev eld och lågor. Men tankarnas rikedom var så överflödande att jag hade svårt att följa med. Skulle Ni vänligen kunna sammanfatta Ert budskap i tre punkter som jag kan memorera och ta med mig på min resa genom livet?”

Predikanten verkade smickrad och leendet kom tillbaka och han började tala livligt och engagerat. Men trots att jag nu var alldeles klar i huvudet kunde jag inte få fatt i ett enda ord. Allt han sade försvann i glömska meddetsamma han uttalat det. Häpen tittade jag på honom medan han talade, och jag noterade nu att han hade någon sorts vårta i ena näsborren. Jag kunde inte slita blicken från denna utväxt. Den verkade växa. Plötsligt insåg jag att det var en daggmask som var på väg ut. Den pressade sig fram bit för bit ur näsborren. Jag såg tydligt dess blekgula färg, dess segment, och den pärlemorskimrande hinna som fläckvis täckte den. Mannen fortsatte att tala med belevad röst och det soliga leendet ännu kvar på läpparna medan han på ett elegant vårdslöst sätt nöp masken i sin näsa mellan tummen och pekfingret och drog ut den. Sedan släppte han den på marken. Jag sänkte blicken. Masken vred på sig vid hans fötter – den var redan på väg att stekas i solen. Hela tiden fortfor predikantens ordström.

Jag backade från honom. Först nu tystnade han och han såg på mig med ett slags faderlig oro. Jag var äcklad – hans trollmakt var bruten. Jag snodde runt och gick med snabba steg från honom. Han ropade efter mig, först vädjande, sedan alltmer hotfullt.

Jag gick runt ett hörn; stannade till för att kräkas i en buske, och fortsatte sedan. Jag kände mig renad från predikantens gift, fri från hans förkvävande hat.

Jag mötte en cyklist, hejade glatt och fick ett leende tillbaka. Det susade i träden och en sval fläkt slog mot mitt ansikte.

Predikanten dök aldrig upp mer i staden. Han försvann lika plötsligt som han hade kommit, och ingen saknade honom eller pratade om honom. Jag talade med de av mina vänner som hade berättat för mig om honom, men det skruvade generat på sig och verkade inte minns något av hans budskap. Och jag minns fortfarande inte ett ord av hans predikningar. Det enda jag vet är att de var fyllda av hat och att jag är glad över att han är borta.