November (novell)

Stina höll ändarna av Jespers halsduk och drog honom skrattande efter sig. Jesper lät sig fogligt ledas, plöjande lönnlöven med fötterna.

Mörkret hade fallit. De nakna lönnarna sträckte sina grenar likt adoranter mot en nästan apelsingul månskära.  

De befann sig i parken där de först hade träffats. Det var precis som om de aldrig hade skiljts åt. Efter alla dessa år levde kärleken ännu.

Han försökte följa henne så gott han kunde där hon skrattande sprang framför honom. Hon var precis som han mindes henne. Lika vacker, lika färgglad, lika full av liv. Hon tycktes inte ha åldrats en dag sedan senast han såg henne.

Benen vek sig under honom, och han stod på alla fyra. Hans händer försvann i löven.

”Låt mig bara vila en stund”, flämtade han.

Stina lade sig raklång i löven bredvid honom. Hon var också andfådd, men skrattet dröjde kvar i hennes ansikte.

”Nu ska du skyffla löv över mig!” sade hon befallande.

Jesper velade, men Stina spände blicken i honom och gjorde en sur min. Då gjorde han henne till viljes.

”Mera!” ropade hon.

De skrattade tillsammans medan hennes kropp undan för undan täcktes av löven, som ännu inte hade mist sin färg.

Snart syntes bara hennes ansikte.

”Mera! Mera!”

Så var hon helt begraven. Jesper vilade en stund, kände sitt eget hjärta bulta, kände värmen sprida sig i kroppen. Sedan började han gräva i löven omkring henne, låtsades ha tappat bort henne. ”Var kan min Stina vara?” ojade han sig. ”Hon var ju här alldeles nyss.”

”Jesper?” sade någon bakom honom.

Jesper vände sig om och såg två poliser.

”Det är bara jag och min fästmö som larvar oss”, sade han med ett generat skratt.

Poliserna log medlidsamt mot honom, vilket kom honom att mulna. Han behövde inte deras medlidande. Så gammal var han inte.

”Jag vet några som saknar dig”, sade den ena polisen.

”Kom med oss så skjutsar vi dig till avdelningen”, sade den andra.

”Tack, men det behövs inte”, sade Jesper. ”Jag sover hemma hos min fästmö inatt.”

Han sträckte ut handen för att ruska henne.

”Kom så går vi!” sade han.

Men Stina var borta. Han kunde inte hitta henne under löven. Han kröp omkring på alla fyra och trevade vilt omkring sig medan han gång på gång ropade hennes namn.

En av poliserna tog honom under armarna och lyfte honom på fötter.

”Hon är här”, sade Jesper och försökte göra sig fri från greppet. ”Hon är här. Hon måste ha somnat.” 

Efter att ha kämpat en stund började han skaka i okontrollerat i kroppen. Sedan kom gråten.

”Det är okej”, sade polisen.