Skräck och sånt

I snön går en stig mellan rader av björkar Kung Bores högvakt

December 1999 hyrde jag ett torp utanför Nyköping för att lägga sista handen vid min doktorsavhandling. Om dagarna strövade jag kring i den täta dimman bland enar, uråldriga stenmurar och hällristningar; om kvällarna skrev jag på min avhandling med en eld brinnande i kakelugnen. Märta, min katt, gick ut och in som hon ville.     En kväll kom Märta hem sent på natten, våt och jordig i pälsen. I svansen hade fastnat ett hoprullat stycke näver. Förundrad tog jag bort det och kunde konstatera att någon hade fäst det där – för det fanns ett meddelande ristat med runor på det. Jag tänkte, att det var ett larvigt pojkstreck, och eftersom jag inte kunde läsa runor kastade jag näverbiten i kakelugnen.   Nästan omedelbart hördes en kusligt väsande kvinnoröst, sjudande av undertryckt vrede, inifrån kakelugnen: ”Håll katta din från graven min!”

Grosshandlarens vänstra polisong Grosshandlare S. vaknade. Solen sken in genom fönstret. Han log där han låg i sängen. Idag var den stora balen. Om några timmar skulle han hämta Ida, sin fästmö, med ett fyrspann. Han visste att också hon såg fram emot balen, och särskilt att han, S., skulle vara hennes kavaljer. Han hade nämligen stadens vackraste polisonger. Ida hade många gånger sagt att hon tyckte om hans polisonger. På balen var det också tänkt att de skulle meddela att de planerade att gifta sig. S. steg upp och gick in i badrummet. Men när han såg sig i spegeln drabbades han av en chock. Hans vänstra polisong hade drivit iväg under natten och satt nu som en ö mitt på kinden! Han skrek rätt ut! Allt han hade arbetat för och drömt om var förstört. Det skulle inte bli någon bal, och Ida skulle aldrig någonsin bli hans hustru. Han sände sin tjänare att meddela Ida vad som hänt; att han inte skulle gå på balen; att de tyvärr inte skulle kunna gifta sig, och att han ämnade emigrer...

                                      TVIVEL                                                        Jag hade sedan en tid ansatts av svåra tvivel och fåfängt sökt lindring och bot hos de stora filosoferna och religionerna. Då kom till min stad en vida berömd förkunnare – Mästaren kallad – som utlovade fullständig bot mot tvivel. På den utsatta dagen för Mästarens föreläsning bänkade jag mig i den stora skolaulan och såg med förundran hur salen snabbt fylldes. Så kom den store förkunnaren in på scenen. Han var en liten skallig och skinntorr man med en försäljares soliga leende; klädd i endast ett vitt höftskynke och sandaler av guld. Sandalerna var så tunga att han endast med möda kunde lyfta sina fötter. Det blev alldeles tyst i salen. Jag såg att ...

”Pappa, pappa, tomten har gått genom isen!” Familjen rusar ut ur värmen, ut i natten, ut i snön, och samlas på älvens strand. Pappa har greppat en båtshake och platt på mage kanar han ut som en säl på den jämna snön. Tomten famlar efter båtshaken medan hoppet tänds i ångestfylld blick. Men pappa stöter piken rätt genom det snövita skägget. Rosslande sjunker tomten i djupet. Pappa svingar banepiken och strax har han räddat säcken med klappar. Tillbaka i värmen frågar så dottern : ”Men tomten då?” Pappa trycker ömt hennes hand och säger tröstande och trosvisst: ”Ingen fara, det kommer en ny tomte nästa jul.”

De röda husen vid det evigt vilande bergets fot är små tärningar utkastade på måfå bland drivor av snö, och fönstren är deras ögon Fåglarna kvittrar dagen till ära, men kyrkklockans malm klagar i vinden: ”Hur djupt mänskan än gräver når hon aldrig till hälleberget”