Pessimism som grundhållning
Denna text är inte består av mina tankar efter att ha läst Lanzarote av Michel Houellebecq och är således inte en recension i vanlig mening. Jag strövar ett gott stycke bortom texten i mina funderingar, om också allt jag skriver här nog finns i texten i åtminstone små frön.
Pessimism som livsåskådning – vad vinner man på det? Michel Houellbecq ger ett svar på det i kortromanen Lanzarote (och i sitt författarskap överhuvud). Lanzarote kan beskrivas som ett slags pessimistversion Sällskapsresan. Här skildras det moderna konsumtionssamhället mot en fond av undergångsstämning.
Handlingen är denna: huvudpersonen reser till Lanzarote. Där möter han belgaren Rudi och två tyskor. Lanzarote är en förtätad version av konsumtionssamhället, samtidigt som landskapet ser ut som om apokalypsen redan ägt rum – idel karga klippor utan ett uns av liv. Huvudpersonen knullar med tyskorna, men belgaren är för deprimerad. En dag sticker belgaren och lämnar ett brev, där han berättar att han gått med i raëlianerna, en sekt som tror på utomjordingar, hoppas på evigt liv med vetenskapens hjälp, och ägnar sig åt sig i de mest urspårade varianter.På några få sidor ger Houellebecq en lista på de olika livshållningar som står oss till buds, och de är egentligen bara fyra till antalet.
Konsumtion. Här ryms själlösa charterresor, prylar, ”naturupplevelser”, med mera. Den ultimata symbolen idag är influencern, som predikar konsumismens evangelium.Om detta är den grova formen finns också en mer förfinad form. Den består i ett göra karriär. Till den ändan finns det ”levels” inom alla samhällets områden: akademiska grader, chefspositioner, med mera. Till och med politiken blir ett slags konsumtion. Ett parti beter sig som företag snarare än som en grupp människor som enats kring vilket ramverk i samhället det är som bäst möjliggör människors lycka. Skandalerna avlöser varandra. Folk gillar och ogillar partier på samma sätt som man ogillar eller gillar Bobby och JR i Dallas. Idag tycks vi helt ha glömt bort att politikens uppgift egentligen bara är att skapa ett ramverk, som vi själva har att fylla med innehåll. Målet för konsumismen i både dess vulgära och dess förfinade form består i att vinna respekt, klättra i hierarkin. För att det ska fungera måste alla ha samma mål. Folk ska lyckas eller misslyckas, acceptera sin plats i hierarkin och spela sin roll. Det är det som ”erkännandet” varandra innebär. Man bekräftar varandras plats i hierarkin. I grund och botten konsumerar vi varandra. Människan är människans varg. Konsumism är evig konkurrens, evig tillväxt, ett evigt springande i ekorrhjulet. Obarmhärtig utfrysning följer av varje element som på något sätt underminerar klätterställningen. Men utfrysningen innebär inte att man är ”död”. Man är alltid välkommen tillbaka så snart man accepterar systemet och håller det för det enda möjliga sättet att leva.
Ideal. Dessa ideal är i grunden tre till antalet: familjen, Gud och nationen. Till dessa ideal flyr människorna från konsumtionssamhället. De ger en känsla av en ädel strävan efter ett högre syfte, där individen bleknar. De är alla i grund och botten fiktiva storheter. De tenderar att få eget liv, föda nya tabun och utvecklar ett eget system om vad som är rätt och fel, ett system som inte grundar sig i möten mellan människor utan genom ett slags inneboende logik i ett system som handlar om allt utom just om människor och möten.
Familjen, Gud och nationen tenderar att alltid smyga sig in i politiken. Konsumismen tycks ge vid handen att vi själva inte klarar av att fylla livet med innehåll.
Man kanske sätta kamp för demokrati, jämlikhet, allas lika värde, osv, som den förfinade varianten. Men demokrati, jämlikhet och allas lika värde är bara former utan innehåll – när vi vunnit dessa mål återstår att fylla dem, och då tenderar vi att hamna i endera konsumism eller idealism i form av familj, Gud och nationen.
Familjen, Gud och nationen har således en större inneboende tilldragelse än kampen för demokrati, jämställdhet och allas lika värde, men när de väl etablerats tenderar de att urarta och bli en plåga för människorna, och så får kampen för demokrati överhanden utan att kunna erbjuda något att fylla livet med utom konsumism, varigenom ledan inträder och folk söker sig till familjen, Gud och nationen igen.
Med den tredje livshållningen når vi de gamla alkemisternas strävan efter att bli gudar. Odödlighet, omättlig rikedom, komplett oberoende av andra människor - en narcissistisk dröm.
Houllebecq förespråkar ett fjärde alternativ – epikureism. Mycket bläck har slösats på att försvara epikureism mot anklagelser om att den skulle bestå i ren njutningslystnad. Rättare att äga är att den består i friheten att söka tröst var den står att finna – det må vara vänskap, litteratur, konst, oskyldiga nöjen, ända ned till, för att tala med Allan Edwall, ”supa, knulla och travet”.
Priset för att bli epikuré är mycket högt. Vi måste nämligen befria oss från alla illusioner, från både konsumism och idealism. Det finns varken självförverkligande eller högre syften. Livet är meningslöst. Det leder till att vi hamnar utanför alla högre syften, utanför alla hierarkier. Vi blir mer än utfrysta, mer än socialt döda – vi blir ingenting. När vi insett det, leder denna insikt paradoxalt nog till en stor frihet. som Kristoffer Leandoer påpekar i efterordet till Lanzarote. Vi kan nämligen söka tröst i det konkreta, exempel supa och röka. Men framförallt hos varandra. ”Vi har bara varandra”, som Thomas di Leva skulle ha sagt. Vi kan knulla, älska, umgås, gör livet uthärdligt för varandra.
Kanske är det detta som Marguerite Porete menar när hon säger att vi måste ta farväl av alla dygder – dygder ingår nämligen alltid i någonting större, varigenom de frånkopplas från människorna. Men när vi bara har varandra, behöver vi inte dygder, utan bara lyhördhet, ett inkännande av relationen mellan ett ”jag” och ett ”du”, för att tala med Martin Buber. I den meningen både försvinner och fullkomnas dygderna i genuina möten. Dygderna föds på nytt i varje genuint möte och de dör i samma stund som mötet upphör.
Går epikureism att uppnå? Ja, Epikuros gjorde ju det, liksom även Lucretius, Edward Gibbon och David Hume. På tal om Marguerite Porete är kanske alla mystiker i grund och botten epikuréer. Här finns en samhörighet med allt, en jag och du-relation inte bara människor emellan utan också med naturen och Gud. Hela världen blir ett medel till tröst. Varje nytt möte blir en ny värld, en ny Jesus, nya dygder.
Epikureism är en förutsättning för att demokrati, jämlikhet och allas lika värde ska fungera. Men det är svårt i ett samhälle som är uppbyggt på konsumtion. Epikureism bygger på att det finns en sfär för det privata, en värld där allt är möten, medan det privata och genuina möten är ett hot mot konsumismen.
I vår värld finns en rädsla för det privata. Det privata anses underminera samhällets grundvalar. Som bäst anses privatlivet vara avsett att skola in individen i konsumism eller i tanker om familjen, Gud och nationen på ett lekfullt sätt. Varje möte vi har med en annan människa måste rapporteras, varje fel och brist, varje tendens att falla ur hierarkin eller saken redovisas.
De gamla taoistiska helgonen vandrade. På det viset frigjorde de sig från systemet och blev människor som kunde tala med alla som människor. För dem var genuina möten mellan människor livets mening, gnistan som skapade harmoni mellan människan, Gud och naturen.
Houellebecq är inte egentligen kontroversiell för sina explicita sexscener eller för sina politiskt inkorrekta formuleringar. Det som chockerar är att han erbjuder ett alternativ, ett alternativ som verkar underminerande på de alla samhällets grundvalar som vi kan föreställa oss. Han säger ungefär: Låt oss bli människor, låt oss mötas som människor, och låt oss söka tröst hos varandra så gott det går.
Kommentarer
Skicka en kommentar