Pessimism som grundhållning
Denna text är inte består av mina tankar efter att ha läst Lanzarote av Michel Houellebecq och är således inte en recension i vanlig mening. Jag strövar ett gott stycke bortom texten i mina funderingar, om också allt jag skriver här nog finns i texten i åtminstone små frön. Pessimism som livsåskådning – vad vinner man på det? Michel Houellbecq ger ett svar på det i kortromanen Lanzarote (och i sitt författarskap överhuvud). Lanzarote kan beskrivas som ett slags pessimistversion Sällskapsresan. Här skildras det moderna konsumtionssamhället mot en fond av undergångsstämning. Handlingen är denna: huvudpersonen reser till Lanzarote. Där möter han belgaren Rudi och två tyskor. Lanzarote är en förtätad version av konsumtionssamhället, samtidigt som landskapet ser ut som om apokalypsen redan ägt rum – idel karga klippor utan ett uns av liv. Huvudpersonen knullar med tyskorna, men belgaren är för deprimerad. En dag sticker belgaren och lämnar ett brev, där han berättar att han gå...