Skräck och sånt

  The Man Who Went Too Far av E. F. Benson. Pan är i den grekiska mytologin en dubbel gestalt. Å ena sidan återfinns han i Dionysius följe och ägnar dagen lång åt att musicera, dricka vin och dansa och älska. Å andra sidan injagar han panisk skräck i den ensamma vandraren och får denna att känna sig liten och obetydlig inför naturens majestät. I The Man Who Went Too Far av E. F. Benson (1867-1940) möter den förre detta konstnären Frank Halton som dragit sig tillbaka från stadens vimmel till en ensligt belägen lantlig idyll. Där gör han absolut ingenting utom att försöka bli ett med livets ström och på så sätt vinna evig ungdom. Hans metod är helt enkelt att välja glädje. Han söker sig till allt som utstrålar livsglädje, men undviker allt som vittnar om livets mörkare sidor. På det sättet kommer han i kontakt med livet. Likt en ung Siddharta Gautama strövar han omkring i sitt lantliga paradis, skyddad från åsynen av varje som helst lidande. Fåglar och andra djur söker sig til...

Ekorren lagrar mat inför vintern och har därför inom folktron tillskrivits förmågan att se in i framtiden. ”Dess tänder tjäna trollkarlar som medel att se in i framtiden”, skriver Olaus Magnus. Inom den lärda magin står ekorren under Jupiters välde, för Jupiter är välmågans och det fredliga värvets planet. Genom sin snabbhet kom ekorren att inom den lärda magin också förknippas med Merkurius, som rådde över kommunikationer. Merkurius var sjömännens, vägfararnas och talarnas planet. Enligt Olaus Magnus tog sig ekorren över vattendrag genom att sätta sig på flytande träbitar och använda svansen som segel. Gikt var givetvis ett svårt handikapp under medeltiden, då apostlahästarna var det vanligaste färdmedlet också över långa sträckor. Mot denna sjukdom rekommenderar Hildegard av Bingen (1098-1179) smörjning på huden över det drabbade stället med ekorrfett blandat med björnfett. I den nordiska mytologin är ekorren Ratatosk förknippad med ränksmidaren och orosstiftaren Loke, eftersom den s...

Stararnas sotflagor yr kalejdoskopiskt mellan helspacklad himmel och stadens betong, bildar så plötsligt en pil och sätter av mot söder

Stina höll ändarna av Jespers halsduk och drog honom skrattande efter sig. Jesper lät sig fogligt ledas, plöjande lönnlöven med fötterna. Mörkret hade fallit. De nakna lönnarna sträckte sina grenar likt adoranter mot en nästan apelsingul månskära.   De befann sig i parken där de först hade träffats. Det var precis som om de aldrig hade skiljts åt. Efter alla dessa år levde kärleken ännu. Han försökte följa henne så gott han kunde där hon skrattande sprang framför honom. Hon var precis som han mindes henne. Lika vacker, lika färgglad, lika full av liv. Hon tycktes inte ha åldrats en dag sedan senast han såg henne. Benen vek sig under honom, och han stod på alla fyra. Hans händer försvann i löven. ”Låt mig bara vila en stund”, flämtade han. Stina lade sig raklång i löven bredvid honom. Hon var också andfådd, men skrattet dröjde kvar i hennes ansikte. ”Nu ska du skyffla löv över mig!” sade hon befallande. Jesper velade, men Stina spände blicken i honom och gjorde en sur min. Då g...

 Stad i sol och skratt Kärleken paraderar under regnbågen Livet skyr det skymningsgrå, trivs bäst bland glada färger

 Uppbrott i natten för färd genom morgonen med dagen som mål

 Björkarna spelar bort sina sista daler på vindens roulette

 Månens kogg kämpar med osynliga böljor på natthimlens hav

 Flyttande svanar har lämnat sina fötter på tork i lönnen