Tankar om Förvandlingen av Franz Kafka

Som skräckfantast försöker jag ibland förklara för folk varför jag inte tycker att god skräck bara är ren eskapism. Förvandlingen av Franz Kafka tycker jag är ett gott exempel på hur verkligheten kan skildras genom det overkliga.

När man läser Förvandlingen får man för det första köpa det orimliga i att förvandlas till en skalbagge. Sedan får man fråga sig: Om man nu verkligen förvandlas till en skalbagge - hur känner man sig?

Självklart skäms man, vill inte visa sig för folk och är rädd för hur familjen reagerar. Gregor Samsa är också familjeförsörjare, och det innebär givetvis en stor skam för honom att inte kunna fullgöra sina plikter som familjeförsörjare.

Men det värsta måste vara den fullkomliga maktlösheten. Gregor Samsa kan inte göra någonting för att lösa problemet, eftersom han inte vet varför han förvandlats till en skalbagge.

Här menar jag att nyckeln finns till hur man läser god skräck. Läsaren kan omöjligt säga till Gregor Samsa att ta sig i kragen eller att inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Det är ju annars vad en utomstående betraktare brukar kunna göra. För den utomstående betraktaren får alla problem rimliga proportioner och alla problem kan lösas.

I skräck däremot är det den subjektiva upplevelsen av ett problem som skildras. För den som är deprimerad finns verkligen ingen utväg. Problemen är oöverstigliga. Skammen går inte att tvätta bort.