Krigsmannaerinran
Krigsmannaerinran
Major Samuel Öberg, iklädd sin
uniform, tog plats i tunnelbanevagnen mitt emot en ung man med ett sovande barn
med keps i Hammarbys färger i famnen. Samuel lade paraply och portfölj till
rätta i knät och lät blicken flacka runt i vagnen. Han var stressad. Om en
timme skulle han hålla en föreläsning på Militärhögskolan, men han kände sig
inte alldeles i form. Älskarinnan i Hökarängen beskyllde honom för vara en
ansvarslös playboy och hotade att avbryta förbindelsen; katten hade slickat i
sig något slags gift och var inlagd på djursjukhuset; och till råga på allt
besvärades han av en ihållande nästäppa.
Samuel grävde
fram 1939 års Soldatinstruktion för
infanteriet ur fickan och låtsades läsa i den för att slippa råka i
förlägenhet över att inte veta var han kunde vila blicken. Då och då såg han
upp från boken, och han noterade då att pappan med det sovande barnet alltid
log nervöst mot honom vid dessa tillfällen. Samuel slog upp kapitlet
”Skyddsmedel och övrig utrustning”. Han läste litet om hur matkanistern skulle
fästas vid packningen och hur gasmasker för hästar skulle trädas över mulen,
men så tappade han tålamodet och såg skarpt på pappan. Denne log som vanligt
nervöst mot honom.
Samuels blick vandrade nu till barnet, som föreföll totalt livlöst, utan tillstymmelse till styrsel i kroppen. Huvudet slängde hit och dit så att Hammarbykepsen höll på att glida av; ögonen var halvslutna, så att bara vitorna syntes; och munnen halvöppen. Anletsdragen var slappa, hyn blek som pärlemor. Pappan, som blivit askgrå i ansiktet, ruskade pojken då och då eller klappade honom lätt på kinden.
Pojken är död, for det genom Samuels hjärna. Villrådig såg han sig omkring på de andra passagerarna. De hade alla nollställda miner och blicken i tomma intet. Han stirrade ned i sin bok igen. Det var bäst att bara sitta så stilla som möjligt och försöka undvika att bli en del av händelseförloppet, hur det nu kunde gestalta sig. Endast en gång kastade han en snabb blick på pojken, och han blev då än mer övertygad om att pojken var död. Litet senare såg han på pappan, men ångrade det genast. Pappan var likblek, hans läppar rörde sig nästan omärkligt som om han läste någon besvärjelse för sig själv, och i de uppspärrade ögonen stod att läsa ett begynnande vanvett.
Tåget stannade vid Skärmarbrink. Bland de nya passagerare som steg på vid dörrarna närmast Samuel fanns en äldre dam. Hon tog ett par steg in i vagnen, och famlade med en darrande hand efter en ledstång att hålla i. Samuel såg sin chans, flög upp från sätet, kastade sig framåt i vagnen och fattade hennes hand.
”Damen kan ta min plats”, sade han alldeles för högt, och drog henne till sig och tryckte med milt våld ned henne på platsen mitt emot pappan med den döde pojken. Själv ställde han sig vid dörrarna, fast besluten att stiga av redan vid Gullmarsplan och ta en taxi därifrån till Militärhögskolan.
När tåget äntligen stannade rusade han ut och drog ett djupt andetag. Det var som om han i sista stund lyckats komma av ett tåg med helvetet som destination. Strax kom samvetsförebråelserna, men han visste att slå bort dem. Ingen människa, resonerade han, kan förväntas agera rationellt vid åsynen av ett dött barn på tunnelbanan en helt vanlig tisdagsmorgon. Så gick han med bestämda steg mot rulltrappan och fäste tankarna vid den stundande föreläsningen.
Samuels blick vandrade nu till barnet, som föreföll totalt livlöst, utan tillstymmelse till styrsel i kroppen. Huvudet slängde hit och dit så att Hammarbykepsen höll på att glida av; ögonen var halvslutna, så att bara vitorna syntes; och munnen halvöppen. Anletsdragen var slappa, hyn blek som pärlemor. Pappan, som blivit askgrå i ansiktet, ruskade pojken då och då eller klappade honom lätt på kinden.
Pojken är död, for det genom Samuels hjärna. Villrådig såg han sig omkring på de andra passagerarna. De hade alla nollställda miner och blicken i tomma intet. Han stirrade ned i sin bok igen. Det var bäst att bara sitta så stilla som möjligt och försöka undvika att bli en del av händelseförloppet, hur det nu kunde gestalta sig. Endast en gång kastade han en snabb blick på pojken, och han blev då än mer övertygad om att pojken var död. Litet senare såg han på pappan, men ångrade det genast. Pappan var likblek, hans läppar rörde sig nästan omärkligt som om han läste någon besvärjelse för sig själv, och i de uppspärrade ögonen stod att läsa ett begynnande vanvett.
Tåget stannade vid Skärmarbrink. Bland de nya passagerare som steg på vid dörrarna närmast Samuel fanns en äldre dam. Hon tog ett par steg in i vagnen, och famlade med en darrande hand efter en ledstång att hålla i. Samuel såg sin chans, flög upp från sätet, kastade sig framåt i vagnen och fattade hennes hand.
”Damen kan ta min plats”, sade han alldeles för högt, och drog henne till sig och tryckte med milt våld ned henne på platsen mitt emot pappan med den döde pojken. Själv ställde han sig vid dörrarna, fast besluten att stiga av redan vid Gullmarsplan och ta en taxi därifrån till Militärhögskolan.
När tåget äntligen stannade rusade han ut och drog ett djupt andetag. Det var som om han i sista stund lyckats komma av ett tåg med helvetet som destination. Strax kom samvetsförebråelserna, men han visste att slå bort dem. Ingen människa, resonerade han, kan förväntas agera rationellt vid åsynen av ett dött barn på tunnelbanan en helt vanlig tisdagsmorgon. Så gick han med bestämda steg mot rulltrappan och fäste tankarna vid den stundande föreläsningen.
***********
När Samuel sent på eftermiddagen
äntligen spyddes upp ur underjorden i Bagarmossen, hade det nyligen regnat, och
en angenäm däven doft hängde tung i luften. Molnen hade skingrats likt en
romersk här inför Hannibal, och i fönstren återspeglades den nedgående solen.
Han gjorde sig ingen brådska utan gick i maklig takt hemåt. Snart befann han
sig på den fridsamma gångväg i närheten av hans hem som löpte längs foten av en
skogklädd ås. Han hade mestadels blicken i backen för att inte trampa på de
maskar och sniglar som regnet piskat fram ur jorden. Men när han en gång lyfte
blicken såg han ett stycke framför sig en pojke i sjuårsåldern med keps i
Hammarbys grönvita färger.
”Hallå där!” ropade han och började halvspringa.
Pojken vände sig om, men tycktes bli förskräckt, för sekunden därpå steg han in i skogen och var borta. När Samuel kom till det ställe där pojken försvunnit, stannade han och såg in i dunklet bland träden. En stig löpte in precis där. Han tog in på stigen, som ledde genom en gles skog med matta av liljekonvaljer. Samuel gjorde halt, torkade näsan och såg sig omkring, men pojken syntes inte till. Han fortsatte uppför stigen tills han kom till åsens själva ryggrad av kala granitklippor, och nu såg han pojken på väg uppför, flinkt hoppande mellan avsatserna.
”Hallå där!” ropade Samuel igen.
Pojken ryckte till, men stannade inte. Samuel följde efter, klumpigt klivande mellan avsatserna med paraply och portfölj i respektive hand. Enstaka martallar frestade en hård tillvaro i skrevorna, annars låg klipporna bara. När Samuel slutligen kom upp på krönet såg han den späda pojken framför sig med ryggtavlan mot honom, stående vid krönets motsatta sida, farligt nära kanten.
Samuel visste att berget stupade brant på den sidan. Han stod framböjd med händerna mot knäna, andfådd och med näsan rinnande.
Pojken stod blickstilla. Det verkade som om han läste i en bok under djup koncentration. Samuel tog några steg framåt. Sedan tvingades han göra halt, för här sluttade berget ända fram till kanten där pojken stod, och graniten var alldeles glatt och täckt med lavar, som ännu var fuktiga efter regnet. Han prövade med ena foten och fann att det var halt som blankis.
”Du borde inte stå så nära stupet”, försökte Samuel, men fick ingen reaktion.
Han tog ett steg ut på den glatta sluttningen, och så ett till. Han funderade på att backa, för att inte skrämma pojken, men något inom honom ville med dumdristighet kompensera för det tidigare sveket. Han tog ännu ett steg ut på den hala sluttningen, med armarna rätt ut, portföljen i ena handen och paraplyet i den andra.
Då plötsligt vände sig pojken om. Samuel stelnade av skräck, för pojkens ansikte var lilafläckigt, läpparna blålila, kinderna insjunkna, och ögonen två svarta hål. Boken som pojken höll i visade sig vara 1939 års Soldatinstruktion för infanteriet, och ur denna högläste han nu Krigsmannaerinran med en stämma som lät som om den kom ur en avgrundsdjup brunn:
”’Krigsman skall frukta Gud… och vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande…’”
Då tappade Samuel fotfästet; han stupade baklänges och slog bakhuvudet hårt mot graniten, och han kände hur han började kana utför den hala sluttningen, sakta men obevekligt. Omtöcknad lyckades han vända sig på mage och gripa tag i portföljen, men fortsatte att kana utför. I förtvivlan trevade han med den andra handen efter paraplyet, men fick inte tag i det. Jag måste ha mitt paraply, var hans sista tanke innan världen vändes upp och ned och benen i hans kropp krossades i hårda törnar mot utskjutande klippkanter i en virvlande nedfärd mot dödens eviga natt.
”Hallå där!” ropade han och började halvspringa.
Pojken vände sig om, men tycktes bli förskräckt, för sekunden därpå steg han in i skogen och var borta. När Samuel kom till det ställe där pojken försvunnit, stannade han och såg in i dunklet bland träden. En stig löpte in precis där. Han tog in på stigen, som ledde genom en gles skog med matta av liljekonvaljer. Samuel gjorde halt, torkade näsan och såg sig omkring, men pojken syntes inte till. Han fortsatte uppför stigen tills han kom till åsens själva ryggrad av kala granitklippor, och nu såg han pojken på väg uppför, flinkt hoppande mellan avsatserna.
”Hallå där!” ropade Samuel igen.
Pojken ryckte till, men stannade inte. Samuel följde efter, klumpigt klivande mellan avsatserna med paraply och portfölj i respektive hand. Enstaka martallar frestade en hård tillvaro i skrevorna, annars låg klipporna bara. När Samuel slutligen kom upp på krönet såg han den späda pojken framför sig med ryggtavlan mot honom, stående vid krönets motsatta sida, farligt nära kanten.
Samuel visste att berget stupade brant på den sidan. Han stod framböjd med händerna mot knäna, andfådd och med näsan rinnande.
Pojken stod blickstilla. Det verkade som om han läste i en bok under djup koncentration. Samuel tog några steg framåt. Sedan tvingades han göra halt, för här sluttade berget ända fram till kanten där pojken stod, och graniten var alldeles glatt och täckt med lavar, som ännu var fuktiga efter regnet. Han prövade med ena foten och fann att det var halt som blankis.
”Du borde inte stå så nära stupet”, försökte Samuel, men fick ingen reaktion.
Han tog ett steg ut på den glatta sluttningen, och så ett till. Han funderade på att backa, för att inte skrämma pojken, men något inom honom ville med dumdristighet kompensera för det tidigare sveket. Han tog ännu ett steg ut på den hala sluttningen, med armarna rätt ut, portföljen i ena handen och paraplyet i den andra.
Då plötsligt vände sig pojken om. Samuel stelnade av skräck, för pojkens ansikte var lilafläckigt, läpparna blålila, kinderna insjunkna, och ögonen två svarta hål. Boken som pojken höll i visade sig vara 1939 års Soldatinstruktion för infanteriet, och ur denna högläste han nu Krigsmannaerinran med en stämma som lät som om den kom ur en avgrundsdjup brunn:
”’Krigsman skall frukta Gud… och vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande…’”
Då tappade Samuel fotfästet; han stupade baklänges och slog bakhuvudet hårt mot graniten, och han kände hur han började kana utför den hala sluttningen, sakta men obevekligt. Omtöcknad lyckades han vända sig på mage och gripa tag i portföljen, men fortsatte att kana utför. I förtvivlan trevade han med den andra handen efter paraplyet, men fick inte tag i det. Jag måste ha mitt paraply, var hans sista tanke innan världen vändes upp och ned och benen i hans kropp krossades i hårda törnar mot utskjutande klippkanter i en virvlande nedfärd mot dödens eviga natt.
Kommentarer
Skicka en kommentar