Skuggor
Skuggor blir som längst strax innan de försvinner Skymningens sträckbänk
Inlägg
Kortnovell
Fågelsång Johan stod på bergknallen utanför hyreshuset där han bodde och härmade fågelsång medan han väntade på att Pappa skulle komma hem från arbetet. Vinden, lekfull som en hundvalp, slet granna löv ur trädkronorna, och den enda fågelsång som understundom skar genom susandet var kråkans hesa kraxande. Men ur minnet kunde Johan hämta en rikare sångskatt, och han såg efter de fåglar han härmade och hoppades att de skulle komma till honom. Några fåglar kom inte till honom, men till slut kom i alla fall Pappa gående längs bergknallens fot. Johan sprang nedför berget, med armarna rätt ut som en fågel, för att göra honom sällskap den sista biten. Pappa hade korpsvart bakåtkammat hår och var klädd i en blå täckjacka. Litet vadd stack fram under ena armhålan likt det vita som kan välla fram ur vingfästet på en ihjälslagen fluga. Han gick med huvudet böjt och vinklade fötterna kraftigt utåt innan han satte ned dem. Johan hade en gång fråga...
Det ogjorda språnget
Jag vet sällan, efter ett ogjort språng, om jag avstått, motstått eller inte vågat.
Häxan
På torsdagen kom paketet. Torsten darrade när han öppnade det. Det var en enkel urna av trä utan ornament, avsmalnande vid basen. Innehållet var askan efter Katarina Jonsdotter från Delsbo, bränd som häxa den 16 december 1673. Drömmande strök han urnan innan han öppnade den. Askan flög i en iskall pust upp i hans ansikte. Tre månader senare talade Torsten med sin försvarsadvokat i häktet. ”Du verkar ha rätt”, sade denne. ”Nu kan vi driva tesen att du var besa...
JOHANNES DÖPARENS KÄLLA
JOHANNES DÖPARENS KÄLLA skräcknovell av Niklas Kindström Ni kallar mig mördare, men mitt rätta namn är ynkrygg. En gång, inte fler, kommer jag att berätta sanningen om min flickväns försvinnande. För jag kan inte räkna med att bli trodd, och inte heller har jag någon lust att försöka övertyga någon. Min Rita är borta och med henne min själs salighet. Vi hade luffat runt i tre veckor i den grekiska övärlden och avverkat Naxos, Paros, Antiparos jämte några småöar. Nu hade vi landat på Andros — en av Egeiska havets ”gröna pärlor”, som någon turistbroschyr uttryckte det — på vilken ö vi hade för avsikt att tillbringa vår sista vecka. Varken Rita eller jag tilltalades av strand- eller uteliv eller guidade turer eller andra typiska turistnöjen. Vi ville bortom allfartsvägarna. Alltså lämnade vi den andra dagen hamnstaden och åkte buss upp bland bergen. Där skogen föreföll ovanligt tät och otuktad bad vi föraren att släppa av os...
Korg med frukt
Korg med frukt, mustig sav, ljuvlig lukt, brus av hav Himlen blå, fågelsträck Bägar´n nå, törsten släck! Grönt på mark, doft av hö Längtan stark Snart vi dö
